Anna Ekelund, nollvisioner mm.

Lagom tills dess att alla vi som skriver här på bloggen fick lite extra mycket att göra  kom abortfrågan lite i ropet, mycket tack vara Anna Ekelunds inlägg i antologin F-ordet, mot en ny feminism. Ett annat inlägg av Anna Ekelund hittas för övrigt här.

Jag har läst Ekelunds inlägg i antologin och det bestående intrycket är väl ungefär ”nåja, det var ju inte så illa som det fanns anledning att befara”. Jag anade det värsta, men faktum är att jag tycker att Ekelund har sina poänger, tex när hon skriver om hur det i vissa fall ses som självklart att göra abort. Detta är en attityd som jag tyvärr ser hos aborträttsaktivister, och den gör mig lika förbannad varje gång. Abort är en rättighet, ingen skyldighet. Ingen ska anses vara skyldig att göra abort bara för att de befinner sig i en viss situation, finansiellt, åldersmässigt, socialt eller vad det nu kan vara utan abort, liksom baranfödande, ska vara ett fritt val. Och denna fråga måste debatteras mer!

Sedan skriver Ekelund att hon tycker det görs för många aborter och hon vill se en nollvision. Jag är rätt kritiskt till detta men Ekelund ska i alla fall ha en stor eloge för att hon i sammanhanget inte öser över ansvaret för detta på kvinnorna utan tar upp att svenska män är dåliga på att sterilisera sig, både i jämförelse med kvinnor (trots att sterilisering på män är säkrare och enklare än på kvinnor) och män i Finland. Detta är mycket bra gjort, jag har sett alltför många diskussioner där barnmorskor och annan vårdpersonal lägger över ansvaret för de ökande aborttalen på enbart kvinnor tillsammans med ansvaret att stoppa ökningen. Jag har bloggat om detta förut, men jag oerhört trött på hur varje försök till diskussion om vad hormonella p-medel gör med kvinnors kroppar raskt tystas ned, medan en diskussion om varför så få män steriliserar sig eller varför den där p-staven för män stoppades inte ens kommer upp på bordet.

Angående en nollvision för aborter -jag är tveksam. Adoption eller föräldraskap när man är tveksam om man ens ville ha barnet ser jag inte heller som några jättebra alternativ och risken finns att kvinnor skulle pressas åt det hållet om en nollvision mot aborter genomfördes. En satsning på att få ned antalet oönskade graviditeter är jag mer positivt till -men också här måste man vara försiktigt hur den utformas. Om en sådan vision innebär en satsning på forskning för att få fram fler p-medel, framförallt manliga alternativ och/eller icke-hormonella, samt betonar bådas ansvar så är det bra men risken finns i dagsläget att en sådan strategi bara ger extra press på kvinnor att använda sig av preventivmetoder de är tveksamma till.

För att återgå till Ekelund, hennes inlägg innehåller också en massa mer, om livsduglighet, tidsgränser mm, som jag inte orkar kommentera mer just nu men som jag i vilket fall finner tänkvärt. Om du har möjlighet -läs hennes text och bilda dig en egen uppfattning!

Women on Waves i Spanien!

Den underbara organisationen (som jag bloggat om förut) Women on Waves har gjort ett besök i Spanien! Spanska kvinnor får idag avbryta sina graviditeter om de är gravida som ett resultat av våldtäkt, om det är något fel på fostret eller om deras psykiska eller fysiska hälsa är i fara (det sista tycker jag fö är en konstig lag. Är inte vilken oönskad graviditet som helst en fara för någons psykiska hälsa?) men regeringen planerar en ny lagstiftning!

På Women on Waves hemsida kan man läsa mer om deras resa till Spanien, här.

Abortmotståndare och vad är en familj?

I ett tidigare inlägg ondgjorde jag mig över hur (katolska) abortmotståndare i en namninsamling mot abort som mänsklig rättighet snarare verkade vara ute efter att styra vuxna människors sexliv (läs: förhindra att de där äckliga bögarna/flatorna får gifta sig som alla normala heteron) än att värna de ”ofödda barnen”. Men idag så fick jag en annan intressant vinkel på problematiken. En engelsk tjej, som förutom att vara abortmotståndare har rätt vettiga åsikter (läs: de stämmer överens med mina) vars blogg (livejournal) jag följer kommenterade namninsamlingen så här:

I can’t sign a petition which excludes so many family structures which I see as unharmful. I think that this emphasis on the ‘right’ to be conceived within a married heterosexual couple could be harmful to the unborn, if it leads to increased stigma upon women who become pregnant outside of heterosexual marriage. Acknowledging and supporting a variety of family structures should be part of move toward seeing children as an inevitable consequence of certain sexual acts, who need to be cared for, rather than the status symbol to go next to the white picket fence.

Jag måste säga att jag tycker hon har helt rätt. Om man nu vill värna de oföddas rätt till liv, varför framhålla vissa typer av familjer framför andra? Är det inte just sådana attityder som har potential att driva kvinnor till abort från början -typ ”jag kan inte ta hand om ett barn jag är ensamstående”? Och om en sådan press finns redan idag -hur skulle det då inte bli om FN:s mänskliga rättigheter svart på vitt listade rätten att leva i en traditionell mamma-pappa-barn-kärnfamilj? Skulle det inte bli ännu större press på kvinnor som blivit gravida utan att vara gifta att abortera för att dölja graviditeten? Varför inte istället skriva (förutom rätt till liv -avsnittet) att alla typer av familjer är lika mycket värda och något om rätten till stöd oavsett vilken familj man råkar födas in i? Detta om något borde väl skicka tydliga signaler om att barnafödande är bra och önskvärt oavsett vilken situation man befinner sig i?

En annan grej som ger mig liiiite kalla kårar -om jag nu ska övertolka det hela- är rätten att tas emot och födas in i en familj bestående av man och kvinna. Kan kvinnor som blivit gravida utanför äktenskapet då tvingas att gifta sig eller bli tvingade att lämna bort sina barn om en sådan paragraf går igenom? Vad händer med kvinnor som blivit gravida genom våldtäkt? Kan de bli tvingade att gifta sig med sin våldtäktsman?

(Om jag ska vara snäll så vill jag dock påpeka att jag tror inte att tex Ja till Livet skulle ha formulerat en paragraf om rätt till liv såhär. Om jag ska vara ännu snällare så kan jag säga att jag tycker att Ja till Livet -till skillnad från tomtarna som formulerat paragrafen- gör ett bra jobb med att prata om mer stöd till ensamstående kvinnor och kvinnor som är är gravida i andra svåra situationer och verkar vara ärligt intresserade av att se till så att ingen i alla fall ska känna sig tvingad till abort.)

Hårda abortlagar -ett hot mot kvinnor som vill föda

Hittade detta lilla brev under mina turer på internet. Ska inte skriva så mycket mer om det nu, men jag lovar att återkomma i både detta ämne och den underbara (amerikanska) organisation som ligger bakom -National Advocates for Pregnant Women. Kortfattat kan jag berätta för er som inte vill följa länken att detta är ett brev till Sarah Palin för att få henne att tänka om i abortfrågan -för de kvinnor som vill föda sina barn skull. En restriktivare abortlagstiftning där foster plötsligt får större rättigheter till kvinnans kropp än dess faktiska ägare drabbar inte bara kvinnor som inte vill föda, utan även kvinnor de kvinnor som vill! I ”fostrets rättigheters” tecken har nämligen kvinnor som vägrat kejsarsnitt, inte tagit sig till sjukhus snabbt nog, eller velat föda hemma har arresterats under pågående förlossning (eller direkt efteråt) och ibland med en domstols hjälp tvingats till operationer mot sin vilja. I vissa fall har födande kvinnor tvingats fly från sjukhuset för att undvika operation. Att en patient har alltid rätt att vägra föreslagen behandling är en grundläggande regel som dessvärre inte längre alltid gäller gravida kvinnor, ibland som med fallet Angela Carder med dödlig utgång.

Något som är värt att tänka på är att detta drabbar kvinnor på båda sidor i abortfrågan. I ett fall blev kvinna som var starkt övertygad abortmotståndare vilja tvingad att genomgå  kejsarsnitt. En restriktiv abortlagstiftning slår alltså både mot kvinnor som vill avbryta sina graviditeter och de som vill fullfölja.

Om abortmotståndare och homoäktenskap del 2

Jag surfade in på Respekt Livets hemsida för några veckor sedan. Det skulle jag inte ha gjort. Eller, jo det skulle jag visst för det är alltid bra att lära känna sina fiender I alla fall, i deras nyhetssektion så hade de en artikel om en namninsamling mot abort som mänsklig rättighet och så fanns det en länk till insamlingen och länk för att ladda hem den etc.. Insamlingen ska sedan överlämnas till FN på FN-dagen den 10 december och man hoppas på 50 000 underskrifter innan dess (titta alla eventuella abortmotståndare som läser detta, jag tipsar er om en insamling). Jaha, det var ju i sig inget konstigt i sig, tvärtom är det väl rätt naturligt att en anti-abortorganisation INTE vill att rätten att själv bestämma hur ens kropp ska användas och av vem inte ska ses som mänsklig rättighet. Det konstiga kom när jag läste formuleringen i  dokumentet:

1. Rätten till liv för varje människa från konceptionen till naturlig död. Varje barn har rätt att tas emot, födas och utbildas i en familj. Familjen grundas på äktenskapet mellan man och kvinna, som en naturlig fundamental enhet i samhället.
2. Rätten för varje barn att utbildas av föräldrarna, som har en fundamental rättighet att välja den typ av utbildning som ges deras barn.

Min kursivering. Ja, man undrar ju. GÅR det att vara emot abort UTAN att samtidigt hetsa mot homosexuella?! För att vara helt ärlig, jag tyckte att denna skrivelse inte handlade hälften så mycket om abortmotstånd som motstånd mot allas rätt att gifta sig. Vilket får mig att fundera på en anna grej: om det nu är så viktigt att motarbeta aborträtten, varför kan inte det få vara en egen separat fråga där man tar hjälp av ALLA som är emot abort oavsett sexuell läggning. PLAGAL tex kanske skulle vara intresserade av att hjälpa till med namninsamlingen (titta, titta, jag ger både tips till abortmotståndarna hur de ska lägga upp sin strategi samt tips på anti-abortgrupper. É jag inte för snäll?).  Men icke. Vilket än en gång får mig att undra om inte motståndet mot abort har mycket lite med rätten till liv att göra och mycket mer om viljan att kontrollera människors (och i synnerhet kvinnors) sexuella förehavanden.

Feminists for Life del 2

Då var det dags för del 2 av min närmare titt på den amerikanska organisationen med det missvisande namnet ”Feminists for Life”. I mitt förra inlägg konstaterade jag att de har ungefär samma åsikter och argumenation som vilken hyfsat extrem anti-abortorganisation som helst, att de bara skilde sig genom att påstå att ”de ursprungliga” feministerna också var emot abort. I detta inlägg tänkte jag titta lite närmare på deras argumentation runt hur de anser att samhället pressar kvinnor till abort.

Som jag nämnde tidigare har organisationen mottot ”Women deserve better (than abortion)” och ”Refuse to choose”. Det senare syftandes på att ingen kvinna ska behöva välja mellan karriär, utbildning etc. och sina barn. Och på så vis har de ju faktiskt en feministisk framtoning (om än inte så annorlunda mot av svenska Ja till Livet säger sig kämpa för). Jag ska också säga att de faktiskt gör bra saker tex. ger rättshjälp åt en en ung kvinna som blev uppsagd som lärare från en katolsk skola sedan hon blivit med barn utanför äktenskapet samt rättshjälp åt andra kvinnor som diskriminerats pga en graviditet. De reser också runt och försöker göra olika college mer barn-och familjevänliga. Detta är bra. Däremot så kan deras argumentation kring det hela kännas lite skratteretande för en svensk feminist. Tex så hävdar de att kampen för abort har gjort att andra frågor hamnat i skymundan som kampen för daghem åt alla och föräldraledighet. Detta kanske kan stämma för USA där aborträtten ständigt är hotad och däför måste prioriteras, men i Sverige? Samma feminister som stred fär fri abort kämpade också för den utbyggda barnomsorg vi har idag. Och hur många gånger har inte frågan om delad föräldraledighet stötts och blötts i den svenska debatten senaste åren? Lite kul är det också när de hävdar att gravida kvinnor är så ovanliga att de blir stirrade på ute på universiteten. Visst, jag ska inte förneka att det även i Sverige är svårt att kombinera barn och studier, men stirrade på? Under min grundutbildning blev tre av mina klasskamrater planerat gravida (en tom mha provrörsbefruktning) och åtminstone två hade barn sedan innan. Nu när jag är doktorand är det fullkomlig baby boom omkring mig. Lite ironiskt är det också att de använder uttrycket ”refuse to choose” när de sedan verkar vilja att kvinnor ska välja mellan fri abort å ena sidan och daghem/föräldraledighet etc. å den andra.

Något organisationen ofta påstår är att varje abort är ett tecken på att samhället misslyckats med att tillgodose kvinnors grundläggande behov. Men behov så menas nu inte preventivmedel, för dessa feminister tar inte ställning varken för eller emot i denna fråga. (Alltså seriöst. Hur mycket feminist är man om man inte kan stå för rätten att skydda sig), utan tex skydd från diskriminering på arbetsmarknaden, ett utbildningssystem inte anpassat för människor med barn, brist på dagis etc. Jag ska erkänna att detta ibland kan vara fallet. Jag är fullt medveten om att människor med barn i allmänhet, och kvinnor i synnerhet, har en svår situation både på arbetsmarkanden och på universiteten och att detta måste ändras. Men jag tror också att pressen kan gå åt andra hållet, att kvinnor känner sig tvugna att föda för att man ”ska” vilja bli förälder i vissa situationer. Men i alla fall, låt oss låtsas som att kvinnor bara gör abort för att samhället misslyckats. Hur ser då Feminists for Life på adoption? Borde inte en kvinna som efter nio månader lämnar bort sitt barn också vara ett misslyckande, ett tecken på att samhället inte sett till kvinnans behov utan pressat henne att ”överge” sitt barn? NEJ, se adoption har ”Feminists” for Life inget emot. Tvärtom, ett annat av deras motton är ”Adoption is empowering for women”. Alltså: Kvinnor gör abort för att samhället är kvinnofientligt och inte anpassat till kvinnors behov. Kvinnor lämnar bort barn till adoption därför att…ja, eh inte av samma anledning som åtta månader tidigare fick henne att fundera över abort i alla fall. Ser någon någon logik i detta? Inte jag heller.

Dessutom kan man ju fråga sig varför abort (men adoption är ganska ovanligt!) fortfarande förekommer här i Sverige, eftersom vi har många av de åtgärder som Feminists for Life föreslår, som föräldraledighet, möjlighet att kombinera utbildning med barn, bra och billigt dagis för alla etc. Jag har flera gånger mailat organisationen om detta men inte fått svar.

En annan intressant grej är det här med plastikoperationer. En förening som påstår att kvinnor gör abort för att anpassa sig till samhället borde väl också se kritiskt på en industri som trots allt i mångt och mycket livnär sig på människors vilja att leva upp till samhällets skönshetsideal? Nej, faktiskt inte. Organisationen som sådan tar ingen ställning till plastikkirurgi men deras kändistaleskvinna, Patricia Heaton (från Alla älskar Raymond) är väldigt öppen med sin fettsugning av magen och bröstlyft. Varför hon opererade sig? Hon ville, enligt egen utsago, bli av med alla spår av sina graividiteter! Kommentarer överflödiga, va? Eller snarare: Women deserve better than abortion. As long as they can afford plastic surgery. Eller kanske: Refuse to choose (between pregnancy and a  body that fits societal beauty standards).

(Ska också säga att jag inte är emot platiskkirurgi per definition. Bara dubbelmoral.)

Jag har i detta inlägg inte gett så många länkar till mina källor. Detta beror på ren lathet. Samtliga påstående kommer från deras hemsida eller från något nummer av deras medlemstidning The American Feminist.

Granskning: ”Livmodern -den farligaste platsen”

Ett påstående jag ofta har hört i abortdebatter, sällan från någon organisation utan mer från individer, är att livmodern är den farligaste platsen att befinna sig på för att där kan löper man störst risk att bli dödad -helt lagligt dessutom. Detta följs ofta upp med påståendet ”är det inte något riktigt sjukt i en kultur där man är som mest utsatt i sin mammas mage?”

För att svara på det som förmodligen ska fungera som en känsloladdad retorisk fråga: Nej! Även om vi  bortser från det faktum att en ungefär en tredjedel av alla graviditeter avbryts spontant och att livmodern oavsett abortlagstiftning rent statistikt alltid kommer att vara en farlig plats; att man är som mest oskyddad och utlämnad (också i juridisk mening) då man faktiskt bor i och livnär sig av en annan människas kropp är inte det fullt naturligt? Vid en graviditet så finns två individer varav den ena är helt beroende av den andra i samma kropp. Det säger sig själv att det i en sådan situation lätt uppstår en intressekonflikt. Att lagen då tar ställning och säger att den som faktiskt äger värdkroppen är den som också ska ha beslutanderätt över hur den ska användas, om man vill fortsätta vara värd, eller inte tycker jag både är naturligt och sunt.

Feminists for Life

Jag har i tidigare inlägg lovat att skriva några ord om den amerikanska organisationen Feminists for Life (of America). Detta kanske är att slåss mot väderkvarnar eftersom jag aldrig sett någon liknande organisation här i Sverige och de anti-abortorganisationer som finns här alla drivs med hyfsat konservativa förtecken. Dessvärre finns det en liten, aningens tendens att rättfärdiga sina kvinnofientliga argument (se tex under Granksning och Respekt Livet) med att ”nej, vi är inte kvinnofientliga ”Feminists for Life tycker likadan” och jag är rädd att nu när de fått ett ansikte i form av Sarah ”jag tycker bara rika våldtäktsoffer ska ha rättvisa” Palin så kanske argumenten blir fler i fortsättningen. Så vad sjutton, lika bra att skriva lite!

Feminists for Life är helt emot abort, oavsett om kvinnan blivit våldtagen, mår psykiskt dåligt eller om hennes liv är i fara. På sin webbplats slår de fast att sena aborter för att rädda moderns liv aldrig är nödvändiga och att aborter som utförs tidigare för att rädda kvinnan ofta beror på utomkvedshavandeskap och räknas därmed inte som abort. Notera att de inte ger några källor för sina påståenden. Notera också att när de skriver om de tidiga aborterna undviker att kommentera aborter som utförs pga cancer utan bara håller sig till utomkvedhavandeskap. Sådana aborter kan tvingas utföras under tidig graviditet så att behandling kan sättas in.

Angående våldtäkt och incest så svara de med samma blahablaha som Respekt Livet nämligen att en abort inte gör våldtäkten ogjord (NÄHÄ!!!). och därmed så är det tydligen enligt dessa ”feminister” inte lönt att hjälpa våldtäksoffer. Å andra sidan, NU förstår jag varför Sarah Palin ansåg att våldtäktsoffer själv skulle betala för läkarundersökning och insamling av bevismaterial). De har också en poster där en kvinna som blivit till genom våldtäkt tittar in i kameran och undrar om hon förtjänade dödsstraff. Vad de inte skriver är att kvinnan på bilden, Rebecca Kiesslings mamma ville göra abort efter våldtäkten  och hittade flera som kunde hjälpa henne med det illegalt, men tyvärr blev hon försenad gång på gång och till slut var det för sent (för att läsa mer om detta kan man googla på Rebecca Kiessling, kanske också + rape. Jag orkar inte här ge några länkar av en enda anledning -nämligen att jag blir så upprörd, ledsen och förbannad när jag läser om detta och när jag tänker på vilket trauma Kiesslins biologiska mamma fick genomgå. Men jag lovar det är lätt att hitta, om någon är intresserad men inte klarar av att googla får ni väl säga till så gräver jag fram lite).

Så långt inget nytt under solen. Ungefär samma åsikter som katolska kyrkan och ungefär samma argumentation som Respekt Livet och MRO. Men feminismen då? Vad är det som skiljer den här organisationen från andra anti-abortorganisationer? Jo, Feminists for Life baserar i stort sett sin argumentation på två saker. Det första är att de ”ursprungliga” (amerikanska) feministerna som Susan B Anthony och Elizabeth Cady Stanton (nej, jag kände inte heller till dom) var abortmotståndare. För det första så vet man inte säkert om det stämmer, och om det stämmer så kan det bero på att abort på den tiden var ett farligt ingrepp och kanske också något kvinnor blev pressade till för att männen skulle komma undan ansvaret. För det andra så spelar det ingen som helst roll. Det som är viktigt är ju här och nu och vad vi kan göra i framtiden. Feminismen, liksom alla andra ideologier, har haft och HAR problem, tex homofobi, transfobi, vit-över-medelklass-dominans etc. Men feminismen har, liksom alla andra ideologier utvecklats och blivit bättre och bättre. Att vissa 70-tals feminister inte ville ta i lesbiska kvinnor med tång är inget argument för att det går att vara homofob och feminist idag. Jag hoppas att inga feminister i framtiden kommer att försvara diskriminering av transkvinnor med argumentet att (vissa) radikala feminister under 1990/2000-talet motsatte sig transsexuellas rättigheter.

Det andra argumentet ”Feminists for Life” ofta för fram är att kvinnor inte väljer abort utan blir pressade till det av ett samhälle som inte respekterar kvinnors behov. Ett av organisationens motton är ”Women deserve better (than abortion)” och de menar på att varje abort är ett tecken på att samhället misslyckats att möta kvinnors behov. Eftersom detta inlägg redan är tillräckligt långt tänkte jag dock kommentera mer i nästa, men det är intressant att se att samma organisation påstår att ”adoption is an empowering option for women”. Så samma kvinna som enbart gör abort pga press från samhället tex diskriminering på arbetsmarknaden, lämnar nio månader senare ifrån sig ett barn helt UTAN samma press från samhället-och utan att det på något sätt beror på att hennes behov inte är mötta- och känner sig bara stärkt av upplevelsen. Men som sagt,  det kommer mera. Håll ut =)

Om känslor efter en abort, del 2: Fri abort så länge du har ångest

För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg om hur jag anser att alla känslor måste få vara tillåtna efter en abort och att vi i aborträttsrörelsen inte får blunda för, eller förneka att kvinnor kan må dåligt efter en abort. Det verkar dock som att jag slogs mot väderkvarnar, slog in öppna dörrar etc. etc. Jag ska medge att inlägget var lite ”amerikaniserat”, jag tillbringar lite för mycket tid på amerikanska feministforum och det inlägget kom sig att en bekant kände sig som en dålig feminist för att hon var ledsen efter sin abort (i USA är abortfrågan mycket, mycket hetare potatis än här och anti-abortrörelsen ser gärna till att utnyttja kvinnor som har gjort abort och som mår dålit för sina egna syften, vilket i vissa fall leder till att människorättsaktivisterna svarar med att ”nej, nej, det flesta kvinnor mår bra etc.).

Efter en mer eller mindre het debatt på Fri abort-gruppens Facebook ”Wall” insåg jag att det jag istället borde ha avhandlat var rätten att inte ångra eller att vara ledsen över sin abort. I dag finns det alltför många människor, och nu pratar jag alltså om människor som är FÖR fri abort, som anser att abort är OK så länge man a)blivit våldtagen b) är jätteung c) helst både och och är man inte det (ja, förmodligen även om man är det) så ska man gråta, gråta, gråta ha jättedåligt samvete och extrem ångest. Då är abort OK. Dessutom så finns det massor av tjejer som bara ”knullar runt”  och sedan gör abort utan att tänka efter (jag antar att dessa tjejer ljuger om preventivmedel, eller slår sin stackars partner, som  fö aldrig har hört talas om sterilisering, när han försöker dra fram en kondom för man hör aldrig ett ljud om dessa tjejers killar).

Jag säger så här: FUCK THAT SHIT! För det första så tänker jag inte döma någon av dessa ”runtknullande” tjejer ohörd. Det kanske mycket väl fanns en bra anledning att inte använda preventivmedel. Tex sägs sällan något om under vilken tidsperiod dessa tre-fyra abort utfördes. Var det en period på trettio år (ungefär så länge en kvinna är fertil) tycker jag inte att det är någon alarmerande siffra. Kanske det rörde sig om ett par där någon/båda visste med sig att de hade svårt att få barn och därför valde att använda abort som främsta skydd? Föresten, är det inte intressant hur skydd alltid anses som kvinnans ansvar? Vi förväntas, ja det KRÄVS nästan av oss, proppa oss fulla med syntetiska miljöfarliga hormoner som ger oss depression, ångest, minskad sexlust, sköra slemhinnor, migrän eller som vi i värsta fall dör av (fast kom ihåg flickor och kvinnor, det är farligare att vara gravid <-obligatorisk replik i varje p-piller debatt) och om vi nu inte gör det (fast OBS flickor och kvinnor! det finns ju ingen giltigt anledning att INTE vilja ta hormoner) så ska vi ha nått metallskrot inkört i livmodern (finns även i hormonberikad variant -är det inte fantastiskt?!)som ger oss fruktansvärd mensvärk. Män däremot ska inte behöva använda kondom (det minskar ju känsligheten. Att p-piller och dyl. minskar sexlusten samt minskar lubrikation ocjh ger skörare slemhinnor det är något vi kvinnfolk ska stå ut med) eller sterilisera sig (sterilisering är vanligare på kvinnor, trots att det är ett minder ingrepp med färre biverkningar för män) och absolut inte använda hormonmedel, för det har ju den fruktansvärda biverkningen att det tar nio månader innan fertiliteten återvänder (vilket är typ den minst allvarliga biverkningen för hormonstaven/sprutan för kvinnor).

Ok, det där var en utvikning. Och nej, jag är inte emot preventivmedel som idé, jag är emot hur ett alltför stort och tungt ansvar läggs på bara en av parterna. Jag är 100% för att man i de fall man tycker det funkar skydda sig, och jag är en stark förespråkare av kondom. Jag anser också att alla män (och kvinnor, men det är tydligen männen som främst behöver det) ska få ordentligt med information om sterilisering (varför inte en lapp hem, i brevlådan till alla män över 35 eller info till kvinnans man när hon kommer på återbesök efter en förlossning?) och varför det är bra, jag vill också se fler hormonfria alternativ för både kvinnor och män och fler p-medel (både med och utan hormoner) för män!

För det andra: Som jag har sagt hundratals gånger tidigare, ALLA känslor är i mina ögon både okej och fullt normala efter en abort, från extrem sorg och nedstämdhet till glädje, lycka och lättnad. Jag tycker inte att man ska behöva ha dåligt samvete efter en abort (eller känna tvungen att vara glad/lättad). Det är okej att må bra, och jag tycker inte ens att det är konstigt att man känner sig glad och lättad efter att ha tagit sig ur en knepig situation eller att man känner lättnad över att slippa bli förälder och vara gravid/föda barn vid en tidpunkt där man inte vill. Och vi som är för fri abort måste kämpa för att aborten verkligen är fri, inte bara i laglig mening. Vi måste också kämpa för rätten till sin känslor och inte kräva av någon att den ska känna på något visst sätt. Fri abort för alla kvinnor -inte bara fri abort så länge du gråter och mår dåligt!