En sak som jag aldrig kommer att förstå är vissa abortmotståndares fixering vid tänk om-argumentering. Se till exempel Beethoven. Eller frågan ”men tänk om din mamma aborterat dig”. För tillfället finns flera inlägg uppe på Ja till Livets Facebook-wall som avhandlar just detta ämne. En av personerna konstaterar att om hennes mamma abortera henne så hade hennes barn inte heller funnits och att hon blir jätterädd när hon tänker så. Ursäkta, men jätterädd? Hade min mamma aborterat mig hade jag inte suttit här (och bloggat för fri abort…). Men hade min mamma inte haft sex, hade hon ätit p-piller eller haft oralsex istället så hade jag inte heller funnits. Ska jag bli jätterädd när jag tänker på det också? I Facebook-tråden konstateras vidare att när man aborterar så är det inte bara ett barn man dödar utan man sätter stop för hela generationer av människoliv som skulle blivit till efter barnet man aborterade. Ännu mer, eh va? Är kommande generationer något man bör tänkta på också när man skyller på huvudvärk/har oralsex? Jag planerar dessutom att aldrig skaffa barn. Hade min mamma aborterat mig så hade hon aborterat mig och stopp för ytterligare generationer blir det ju nu i vilket fall.
Nej, ska man tänka bakåt i tänk-om-banor förstår jag inte varför man ska stanna vid just abort. Bort med preventivmedel och rätt att säga nej också i sådana fall. Fast å andra sidan…det där är ju knepigt. Hade mamma skyllt på huvudvärk kvällen då jag blev till hade jag inte funnits. Å andra sidan så kanske hon haft samlag nästa kväll och ett annat barn blivit till, ett barn som förutom att föra generna vidare till kommande generationer också varit nästa Beethoven samtidigt som hen botade cancer. Det är inte lätt inte…
