Känslor efter adoption

Många abortmotståndare lägger ned mycket energi på att prata om hur skadligt abort är för kvinnor och att man kan få långvariga psykiska problem efteråt. Ja till Livet har en ganska utförlig sida om det på sin hemsida och de skriver ibland om det på sin blogg.

Däremot så lägger Ja till Livet, och även andra abortmotståndare givetvis, ofta fram adoptions som ett bra alternativ. Se till exempel förra inlägget på bloggen där Ja till Livets nya ordförange talade sig varm om ett adoptionscentrum, men inte med ett ord nämnde hur informationen till de kvinnor som övervägen adoption skulle se ut. Se till också föreningen Livlinans hemsida. Under rubriken Abort kan man läsa en utförlig beskrivning om de problem, både fysiska och psykiska en abort kan leda till (däremot nämns inget om hur vanliga tex. infektioner som leder till sterilitet eller skador på livmodershalsen är, ej heller hur vanliga de psykiska problemen är). Under rubriken Adoption konstateras snabbt att adoption innebär en stor sorg men också mod och osjälviskhet. Sedan följer en lång beskrivning om att adoptioner inte görs på samma sätt som förr, att man som mamma har inblick i processen, att man kan ändra sig efter att barnet har fötts och att adoption är ett ansvarsfullt och moget val. Ingenting nämns om några problem, varken fysiska men av fortsatt graviditet  eller om känslomässiga problem efter adoptionen, bara att adoption ger ”både dig och ditt barn en bra framtid”.

Men hur mår egentligen kvinnor efter att ha adopterat bort ett barn? På den feministiska bloggen Shakesville (http://shakespearessister.blogspot.com) skrev härom veckan en gästbloggare om sina erfarenheter från både abort och adoption:

I have given a baby up for adoption, and I have had an abortion, and while anecdotes are not evidence, I can assert that abortions may or may not cause depression – it certainly did not in me, apart from briefly mourning the path not taken – but adoption? That is an entirely different matter. I don’t doubt that there are women who were fine after adoption, and there is emphatically nothing wrong with that or with them; but I want to point out that if we’re going to have a seemingly neverending discussion about the sorrow and remorse caused by abortion, then it is about goddamn time that we hear from birth mothers too.

Believe me when I say that of the two choices, it was adoption that nearly destroyed me – and it never ends. The only comparison I have is the death of a loved one. The pain retreats, maybe fades, but it comes right back if I poke at it.

Det är jobbig läsning, men det är ett viktigt ämne. Visst är det viktigt att vi vågar tala om de negativa känslorna många (men långt ifrån alla!) får efter en abort men det är viktigt att komma ihåg att andra alternativ kan vara minst lika smärtsamma. Ibland kan abort, hur smärtsamt och jobbigt det än må vara, fortfarande vara det minst jobbiga.

Ny ordförande i Ja till Livet

Ja till Livet har fått en ny ordförande, nämligen kristdemokraten Gunilla Gomér. Spännande att se en kvinna på posten som ordförande! Kanske försöker Ja till Livet leva upp till sitt valspråk För kvinnan, För barnet?

I en intervju på Ja till Livets blogg säger Gomér att hon vill se fler reella alternativ till abort, tex att man inte ska utgå ifrån att abort är bästa lösningen bara för att det rör sig om en ung kvinna och att ingen ska tvingas till abort av ekonomiska skäl. Dessutom så ska det ses som okej att föda sitt barn även om den sociala och ekonomiska situationen inte är den bästa. Detta är givetvis bra. Som vi har konstaterat tidigare, abort ska vara ett fritt val både ur ett lagligt och socialt perspektiv.

Vidare vill Gomér ge information om att man kan må dåligt psykiskt och fysiskt efter en abort samt ”adekvat information om vad ett ingrepp som abort innebär”. Hon vill också se en satsning på adoption som alternativ och bland annat starta ett adoptionscentrum. Ifall man ska få information om att man även ofta mår dåligt efter att ha lämnat bort ett barn framgår inte. Ej heller om man ska få ”adekvat information” om fysiska och psykiska risker med fortsatt graviditet överhuvudtaget.

Sedan följer ett stycke om att flickor (min kursivering) måste ges stöd att säga nej till sex och lära sig att det är okej att vänta . Vad pojkar ska lära sig, om de ska lära sig något alls, är däremot oklart.

Som en liten lustig avslutning vill jag bara nämna följande. På sin blogg (www.gunillagomer.com) skriver Ja till Livets nya ordförande såhär:

 I en tid en tid då starka röster skriker att inte kön skall spela någon roll firar vi fortfarande kvinnodagen. Motsägelsefullt!

För det kan väl aldrig vara så att vi firar kvinnodagen som en påminnelse om att även om kön inte skall spela roll desvärre gör det?!

Serieabortister – finns dom?

Ofta i diskussioner om rätten till abort så kommer det upp ett argument om att det finns kvinnor som upprepat använder abort som preventivmedel, jag tänkte titta lite på det här argumentet och förklara varför jag varken vill erkänna det som ett legitimt argument eller fördöma de kvinnor som det skulle handla om. Det sista brukar skapa indignation; speciellt hos den som ställer upp argumentet, men även hos andra som dras in i debatten.

Det här argumentet brukar ofta formuleras i stil med ”det finns kvinnor/tjejer som om och om igen knullar runt och gör abort”, redan här så har man valt att medvetet eller omedvetet använda sig av fördom om kvinnors rätt till att styra sin sexualitet – en kvinna som ”knullar runt” är en ”slampa”, och därför lite enklare att fördöma.

Varför anser jag då att det här inte är ett legitimt argument i en diskussion om fri abort? Det är enkelt att skapa en känsla av obehag hos folk genom att måla upp en bild av kvinnor som om och om igen gör aborter, denna obehagskänsla kan man sedan använda för att skapa opinion mot alla aborter. Argumentet används alltså ofta som ett moraliskt slagträ för att angripa aborträtten i stort, dock kan man rätt enkelt se med exempelvis Socialstyrelsens abortstatistik att  antalet kvinnor som genomgått flera aborter är försvinnande litet.

2007

Totalt antal aborter	Aborter / 1000 kvinnor
1	13.0
2	5.0
3	1.7
4	0.6
5	0.2
6	0.1
7	0.0

Mängden kvinnor som gör abort mer än en eller max två gånger är alltså en försvinnande liten del av det totala antalet kvinnor som potentiellt berörs av en förändring i abortlagstiftningen. Statistiken ger oss inte orsaker till aborterna så vi vet inte om det här lilla antalet kvinnor gör abort av speciella medicinsk skäl eller bara pga oönskade graviditeter, utan allt vi kan konstatera är att de är så få att det inte går att använda dem som riktmärke i en diskussion om den allmänna rätten till fri abort.

När det gäller det moraliska fördömmandet som mina motståndare ofta kräver så avstår jag från det för att jag inte kan veta vad som är de faktiska orsakerna till flera aborter, det är lätt att hävda att aborter används som preventivmedel, och hänvisa till en anekdot om att man allt vet någon som gjort så, men det enda vi faktiskt vet är att den absoluta majoriteten av kvinnorna inte agerar på det sättet och att det kan finnas andra skäl. Jag väljer helt enkelt att inte sätta mig till doms över något som jag inte vet orsaken till.

Lite uppdateringar och glada nyheter

Katolska kyrkan har krupit till korset när det gäller fallet med den nioåriga flickan i Brasilien. Den brasilianska biskopskonferensen går nu emot ärkebiskop Jose Cardoso Sobrinho och häver banlysningen av flickans mor och läkarna som utförde aborten och därmed räddade flickans liv. En inte allt för vågad gissning är att den massiva kritiken spelade viss roll i beslutet…

Katolska kyrkan fortsätter dock att vara motståndare till abort, preventivmedel, homosexuellas rättigheter (homosexuella förhållanden orsakar dock sällan några aborter…) och för att få sitta i kyrkans ledning krävs det att man har snopp, testiklar och y-kromsom.

En glad nyhet är att Facebook-gruppen RÖTT KORT VATIKANEN i skrivandets stund 11 220 medlemmar (den stardades för en vecka sedan!). Det finns med andra ord många människor där ute som har tröttnat på katolska kyrkans fundamentalism.

När kvinnans liv är i fara (eller Män som hatar kvinnor del två)

I förra inlägget kommenterade vi kvinnohatet (eller snarare flickhatet) hos Katolska Kyrkan nu även kallad Kyrkan för Män som Hatar Kvinnor  som hellre ville se en nioårig flicka död än att hon fick en abort utförd.

Katolska Kyrkans officiella ståndpunkt är att abort är tillåtet i de fall då kvinnans liv direkt är i fara av graviditeten. Detta innebär att graviditeten får avslutas tex. om kvinnan drabbas av utomkvedshavandeskap. Hon har också rätt till cancerbehandling, även om behandlingen för med sig att fostret dör. I verkligheten frångår dock kyrkan alltsom oftast detta. Förutom fallet med den nioåriga brasilianska flickan så ha katolska kyrkan varit med om att driva igenom abortlagen i Nicaragua som förbjuder abort -tom då kvinnans liv är i fara. Denna lag ledde bara några veckor efter sitt genomförande till att Yasmina Bojorge dog på operationsbordet, eftersom läkarna av rädsla för fängelse inte vågade hjälpa henne. Ett år senare hade minst 80 kvinnor gått liknande öden till mötes. Dessutom har lagen fört med sig att kvinnor inte vågar söka läkarhjälp då de drabbas av komplikationer under graviditeten av rädsla för att anklags för att ha gjort abort.  Påven har dock hyllat Nicaraguas abortlagstiftning för att den värnar livet.

Ett annat exempel är Martha Solay Gonzales, en Colombiansk kvinna som förvägrades rätten till då en cancertumör upptäcktes i samma veva som hon blev gravid. Myndigheterna i det katolska Colombia förvägrade henne den abort som var nödvändig för att behandling skulle kunna påbörjas, och Martha tvingades göra sina fyra barn moderslösa.

Ett tredje fall är Gianna Beretta Molla. När hon var gravid i andra månaden upptäcktes en tumör i livmodern. Om inte tumören togs bort riskerade hon att dö. För att tumören skulle kunna tas bort måste dock graviditeten avbrytas. Som rik, utbildad kvinnan hade Gianna Beretta Molla dock  tillgång till de val både Yasmina Borjorge och Martha Solay Gonzalez saknade. Hon valde att inte försöka avlägsna tumören utan att fortsätta graviditeten och göra sina tidigare barn moderslösa. Hon är idag helgonförklarad. Yasmina Borjorge och Martha Solay Gonzales, som ville leva och fortsätta vara mammor till sina barn är bortglömda av katolska kyrkan medan Gianna hyllas som en förebild för mödrar…(Det måste vara något allvarligt fel på mig som föredrar att ha min mamma i livet.)

En bra kvinna är tydligen en död kvinna i vissa kretsar.

En lustig grej

När debatten om könsaborter fortfarande var aktuell sändes en debatt i Studio Ett, P1 den sjuttonde februari. I debatten kommenterade Vänsterpartiets Josefin Brink att hon tyckte det var fel med könsabort, men att det inte var något stort problem. Detta kommenteras av Ja till Livets ordförande Tomas Seidal så här på Ja till Livets blogg (jag tänker inte länka direkt men inlägget har rubriken Bräcklig argumentation med olika fokus och är skrivet 20/2-09):

Josefin Brinck, vänsterpartiet, var emot att flickor aborterades, men betonade samtidigt att det inte var nån stor sak, eftersom så få fall är kända. Brinck tillmäter således mängden, inte individen, en betydelse, vilket kanske är symptomatiskt för hennes kollektivistiska ideologi.

Min kursivering. Det lustiga i sammanhanget är att abortmotståndare annars ÄLSKAR just detta argument. Såväl Respekt Livet som MRO drar i svaret på frågan om hur respektive förening ställer sig till abort efter våldtäkt upp hur FÅ aborter det är som utförs med våldtäkt som skäl! (På bloggen har vi faktiskt i ett tidigare inlägg undrat över vad mängden har för betydelse för den det faktiskt drabbar…)

Så jag undrar, lider anti-abortrörelsen (specifikt Respekt Livet och MRO) också av samma kollektivistiska ideologi som Seidal menar att Josefin Brink gör?

Cirkusen går vidare

Fallet med  den nioåriga flickan fortsätter att engagera och uppröra. Idag gick Helena Darcy från den katolska organisationen Respekt Livet (vars kvinnofientliga argumentation vi tidigare sågat här på bloggen)  ut i Metro och försvarade uteslutningen av flickans mamma och av läkarna som räddade hennes liv (Darcy erkänner dock att aborten kan ha varit medicinskt nödvändig och biskopen kanske var lite snabb med att fördöma)  Höjdpunkter från intervjun:

– Om graviditeten inte är direkt livshotande har man ingen rätt att ta de ofödda barnens liv, eftersom de är helt utan skuld, säger hon

(Så det där med arvssynden var plötsligt bara båg? Eller? Jag undrar dock vad flickan bar skuld till -eftersom det tydligen är rätt att straffa henne) Helena Darcy fortsätter:

 Mamman och läkarna har uteslutit sig själva genom att medverka till aborten, eftersom att ta någons liv alltid leder till uteslutning. Däremot tillhörinte våldtäkt inte dessa allvarliga brott, vilket innebär att pappan inte automatiskt blir utesluten.

Våldtäkt är alltså inte så illa. Inte heller att förneka förintelsen. Däremot så uteslöt katolska kyrkan nyligen sju kvinnor som hade mage att prästvigas. Att våldta småbarn -inte skäl för uteslutning. Att följa Guds kallelse och prästvigas när du har en (usch, usch, usch jag kan knappt skriva det) vagina mellan benen illa, illa, illa och skäl för uteslutning. Frågan är om inte Katolska Kyrkan skulle döpas om ännu en gång, från Kyrkan för Män som Hatar Kvinnor till Kyrkan för Våldtäktsmän, Pedofiler och Förintelseförnekare.

En lustig grej i sammanhanget är att Ja till Livet, som nyligen kom ut som flickornas försvarare, är märkligt tysta i sammanhanget…

Skydda flickorna! (eller Män som hatar kvinnor)

När debatten om könsaborter härjade  som värst  (att en enda kvinnas förmodade könsabort fick ett sådant medialt genomslag tyder väl för övrigt på att synen på kvinnor som mindre än män alternativt som fundamentalt annorlunda än män in accepteras i någon större utsträckning i Sverige) för ett par veckor sedan drog Ja till Livet igång Facebook-gruppen Skydda Flickorna! Ett par veckor senare känns denna grupp, eller snarare dess namn, än mer högaktuell.

Ingen kan väl vid det här laget ha undgått hur företrädare för katolska kyrkan, från och med nu kallad ¨Kyrkan för Män som Hatar Kvinnor, fördömt aborten utförd för att rädda livet (!) på en nioårig (!) brasiliansk flicka som blivit gravid genom våldtäkt(!). Mer fakta finns här i SVD, Dagen och BBC. Det som hände var i korthet att flickan förra veckan fördes till sjukhus med svåra magsmärtor. Väl där upptäckte det att hon var gravid i fjärde månaden med tvillingar. Graviditeten var resultatet av en våldtäkt och dessutom livshotande. Abort är i Brasilien bara lagligt om graviditeten är ett resultat av våldtäkt eller om kvinnans (flickans) liv är i fara. I detta fall uppfylldes båda kraven. Den lilla flickan väger bara 36 kilo. Hennes lilla  livmoder skulle inte klara av att bära fram ett foster -än mindre två. Läkarna fattade alltså beslutet att rädda livet på ett barn och avbryta graviditeten.

Beslutet att rädda flickans liv mottogs dock inte väl av företrädarna för Kyrkan för Män som Hatar Kvinnor. Kyrkans lösning på problemet var att flickan skulle få ett kejsarsnitt. Hur ett kejsarsnitt som ju som bekant utförs i slutet av graviditeten skulle kunna rädda flickans liv när hennes liv var hotat UNDER graviditeten är det dock ingen, i alla fall ingen utanför Kyrkan för Män som Hatar Kvinnor, som riktigt har begripit. När läkarna i vilket fall beslutade sig för att rädda flickans liv svarade Kyrkan för Män som Hatar Kvinnor med att utesluta läkarna och flickans mamma. Flickan själv klarade sig för hon var ju ett barn. Dessutom rapporterar Dagen att kyrkan är redo att förlåta flickans mor för att hon fattade beslutet att rädda sin dotters liv mot att hon biktar sig. Det var ju snällt.

Fast inte lika snällt som att inte utesluta våldtäktsmannen!!! Ni läste rätt. Våldtäktsmannen är kvar i kyrkan. Att rädda livet på ett barn är nämligen fel. Att våldta ett barn är kanske inte så bra men inte på långa vägar lika illa som att rädda dess liv.

Kyrkan för män som hatar kvinnos officiella ståndpunkt är att abort ska vara tillåtet i de fall då moderns liv direkt är i fara. I verkligheten frångår dock kyrkan denna syn allt som oftast.

(Som en liten avslutning och delvis off topic riktat till er som liksom vi på bloggen anser att kvinnans är den som ska få fatta beslut som sin kropp: Detta fall är som gjort för att dras upp i diverse abortdebatter i framtiden. ”Abortmotståndare? Jaha, men tänk om det är en nioårig flicka som blivit gravid genom våldtäkt och vars liv är hotat då?” Detta är ett väldigt, väldigt ovanligt och väldigt extremt fall. Lagstifning ska ytterst sällan fattas utifrån extrema fall. Genom att argumentera för fri abort utifrån undantagssituationer underminderar vi i aborträtten i praktiken. Man ska inte behöva befinna sig i en extrem situation för att få besluta över sin kropp.)