Om bloggen
En blogg för att väcka medvetenhet och diskussion runt abortfrågor. Initiativet kommer från en Facebookgrupp vid namn ”Fri abort – en mänsklig rättighet” och drivs initialt av Johanna Mannung, Martin och Christine.
En blogg för att väcka medvetenhet och diskussion runt abortfrågor. Initiativet kommer från en Facebookgrupp vid namn ”Fri abort – en mänsklig rättighet” och drivs initialt av Johanna Mannung, Martin och Christine.
3 augusti, 2008 kl 21:00 |
Hej! Suverän blogg, tack. Har länkat till er. Se även mitt inlägg om Clapham-institutet i FB-gruppen.
31 december, 2008 kl 15:04 |
Bra initiativ nu när det höjs röster världen runt om att inskränka kvinnans rätt till att bestämma över sin egen kropp! Se bara på ärkedemokraten Sarah Palin i dubbelmoralens mecka: U.S.A, som först kastade ut sin 17-åriga gravida dotter men som sen – när Sarah ev skulle bli vicepresident (tack och lov att det inte blev så) – tog tillbaka henne och lekte lyckliga familjen. Hyckleriet fick ett ansikte, dessvärre ett kvinnligt.
27 juni, 2009 kl 10:55 |
+1
30 september, 2009 kl 11:48 |
Jag älskar er blogg, jag blir så glad av ert engagemang att jag börjar gråta när jag läser det ni skriver. Tack för en väl genomtänkt och balanserad debattsida som inte smutskastar andra utan kämpar för er sak. All min kärlek till er.
18 oktober, 2009 kl 20:08 |
Hej! Jag hittade denna blogg då jag googlade på abort + argument. Jag har varit abortmotståndare hela livet (och uttalad feminist, det går visst att kombinera) men har det senaste åren börjat ändra mig. Jag är trettio år nu och tror inte längre att livet börjar vid befruktningen. Dock skulle jag väl inte säga att jag är för abort heller. Men jag tycker att det ska få finnas.
Jag var som absolut mest emot abort vid 13-21 års åldern. Jag kunde få våldsamma samvetskval och känsloattacker när jag läste om abort (vilket jag gjorde mycket, jag har alltid dragits till ämnet.) Minns att jag som 17 åring låg på sängen med ”Ett barn blir till” och lovade mig själv att aldrig, aldrig sätta mig själv i den situationen. Jag hade riktig ångest och skrev t.o.m. ett kontrakt med mig själv där jag lovade att aldrig göra abort.
Som 19 åring genomgick jag en abort ”scare” då min dåvarande sambo varit otrogen och vi trodde att hon blivit gravid. Hon var helt inne på att göra abort och det var jobbigt för oss båda. Gudskelov så visade barnmorskebesöket att hon inte var gravid. (Hon är så klart pro-choice men det har aldrig varit några problem i vår relation.)
Vid 22 års ålder var jag fortfarande beredd på att, i den helt otroliga, hypotetiska situationen att en folkomröstning om abort skulle ske, rösta emot abort fast det var med en enorm klump i magen. Alltså, jag tyckte att det var hemskt men jag skulle ändå göra det. Jag blev också lättat 2000 då Bush vann första gången pga ”partial birth abortion” som jag tyckte var otroligt fruktansvärt. Och detta trots att jag avskydde kristna högern i övrigt.
Kan tillägga att trots att jag vuxit upp i ett kristet hem så är hela min familj för fri abort och jag har alltid haft väldigt liberala värderingar i övrigt (ex om preventivmedel, homosexualitet osv.) Jag har faktiskt aldrig träffat en annan människa som varit abortmotståndare. Jo, en tjej i gymnasiet och en tjej på Livejournal.
Jag vet riktigt inte varför jag blev abortmotståndare. Kanske var det för att jag tyckte (och tycker fortfarande) att vetskapen om att min mamma kunde ha aborterat mig var riktigt jobbig. Och som du säkert förstår så är man ju oerhört tacksam att få leva och tycker att sin egen existens är ett mirakel.
Jag identifierade då väldigt starkt med barnet.
Jag har fortfarande synen att livet är att mirakel och att det är fantastiskt med varje människa som får leva, men jag känner att min medkänsla för ofödda barn har minskat kraftigt. Jag tror som sagt inte längre att ett ofött barn är lika mycket värt som en född människa. Däremot är den känslan kraftigt relaterad till fosterutvecklingen. Jag blir t.ex. fortfarande upprörd över aborter som sker i vecka 22, 23 osv. En abort före vecka 12 bryr jag mig dock inte om. Dessutom känner jag starkt pressen att ”vara en del av det goda samhället,” och den vedertagna goda åsikten är ju ja till fri abort. Jag har också en väninna som tidigare gjort två aborter och jag kände inga känslor alls när hon berättade det.
Dock drar jag min gräns vid mig själv; jag tänker försöka vara trogen den 17 åring som var så livrädd för att ändra sig senare i livet att hon skrev ett kontrakt med sig själv. Skulle jag någon gång i livet vilja leva heterosexuellt så skulle jag meddela den mannen att abort inte är en möjlighet för mig.
Okej, nu har jag pladdrat på alldeles för länge. Tl;dr som vi säger på internet. Nu har du kanske lite insikt i en abortmotståndares psyke.
Jag hoppas att vi en gång kommer till den tid då oönskade graviditeter inte längre uppstår och då kan vi lägga ned den här debatten.
Med vänlig hälsning,
Kristina Johansson
18 oktober, 2009 kl 20:14 |
PS glömde säga angående sena aborter. Jag tycker att t.ex. gianna jessen’s historia, som ju överlevde en abort i 30:e (!!) veckan är gripande och upprörande. Ett foster som överlever abort ska självklart få medicinsk vård enligt mig! Varning; googla inte Gianna om ni inte står ut med extrem religiositet. Hon säger inget upprörande eller hatiskt, men hennes Youtube framträdanden är super religiösa (tänk ulf ekman varning
. Vilket man kanske förstår med tanke på hennes bakgrund, men det är lite obehagligt. Och jag tycker att hon borde förstå skillnaden mellan hennes, högst extrema, situation och alla aborter generellt. DS.
21 oktober, 2009 kl 22:01 |
Till Matilda: Tack för beröm och uppmuntran!
21 oktober, 2009 kl 22:07 |
Svar till Kristina:
Tack för ditt genomtänka inlägg som jag vid tillfälle ska skriva ett svar på. Modigt av dig att du vågar dela med dig av din åsikter här på bloggen! (Om jag någonsin lär mig att bemöta mina meningsmotståndare på ett sådant värdigt sätt som du gör då…ja, jag vet inte, men underbart skulle det vara)!