Känslor efter adoption

Många abortmotståndare lägger ned mycket energi på att prata om hur skadligt abort är för kvinnor och att man kan få långvariga psykiska problem efteråt. Ja till Livet har en ganska utförlig sida om det på sin hemsida och de skriver ibland om det på sin blogg.

Däremot så lägger Ja till Livet, och även andra abortmotståndare givetvis, ofta fram adoptions som ett bra alternativ. Se till exempel förra inlägget på bloggen där Ja till Livets nya ordförange talade sig varm om ett adoptionscentrum, men inte med ett ord nämnde hur informationen till de kvinnor som övervägen adoption skulle se ut. Se till också föreningen Livlinans hemsida. Under rubriken Abort kan man läsa en utförlig beskrivning om de problem, både fysiska och psykiska en abort kan leda till (däremot nämns inget om hur vanliga tex. infektioner som leder till sterilitet eller skador på livmodershalsen är, ej heller hur vanliga de psykiska problemen är). Under rubriken Adoption konstateras snabbt att adoption innebär en stor sorg men också mod och osjälviskhet. Sedan följer en lång beskrivning om att adoptioner inte görs på samma sätt som förr, att man som mamma har inblick i processen, att man kan ändra sig efter att barnet har fötts och att adoption är ett ansvarsfullt och moget val. Ingenting nämns om några problem, varken fysiska men av fortsatt graviditet  eller om känslomässiga problem efter adoptionen, bara att adoption ger ”både dig och ditt barn en bra framtid”.

Men hur mår egentligen kvinnor efter att ha adopterat bort ett barn? På den feministiska bloggen Shakesville (http://shakespearessister.blogspot.com) skrev härom veckan en gästbloggare om sina erfarenheter från både abort och adoption:

I have given a baby up for adoption, and I have had an abortion, and while anecdotes are not evidence, I can assert that abortions may or may not cause depression – it certainly did not in me, apart from briefly mourning the path not taken – but adoption? That is an entirely different matter. I don’t doubt that there are women who were fine after adoption, and there is emphatically nothing wrong with that or with them; but I want to point out that if we’re going to have a seemingly neverending discussion about the sorrow and remorse caused by abortion, then it is about goddamn time that we hear from birth mothers too.

Believe me when I say that of the two choices, it was adoption that nearly destroyed me – and it never ends. The only comparison I have is the death of a loved one. The pain retreats, maybe fades, but it comes right back if I poke at it.

Det är jobbig läsning, men det är ett viktigt ämne. Visst är det viktigt att vi vågar tala om de negativa känslorna många (men långt ifrån alla!) får efter en abort men det är viktigt att komma ihåg att andra alternativ kan vara minst lika smärtsamma. Ibland kan abort, hur smärtsamt och jobbigt det än må vara, fortfarande vara det minst jobbiga.

Abort vs. adoption

Ett vanlig inlägg i abortdebatten är följande argument:

Om en kvinna verkligen inte vill ha barnet kan hon ju alltid adoptera bort det. Det finns massor av barnlösa par här i Sverige som skulle vara redo att ta emot det.

Det är värt att påpeka att adoption i många fall kan vara en bra lösning, när kvinnan inte känner att hon vill göra abort men samtidigt inte kan ta hand om ett barn. Men adoption är inte ett alternativ till abort utan ett alternativ till föräldraskap. Det finns bara ett alternativ till abort -att fortsätta graviditeten. Adopterar man bort barnet måste man fortfarande genomgå en graviditet och en smärtsam förlossning, som båda innebär stora risker för kvinnan.
En graviditet med följande förlossning är en stor påfrestning för en människokropp och innebär alltid vissa risker. Illamående, smärtsam foglossning, klåda, graviditetsdiabetes, havandeskapförgiftning är bara några problem man kan drabbas av. Och även en problemfri graviditet är knappast lätt. Ingen kvinna har skyldighet att utsätta sig för dessa risker, inte heller är det konstigt att många föredrar abort istället för fortsatt graviditet.

En adoption kan också innebära en stor psykisk påfrestning på ett annat sätt än vad en abort gör. En graviditet som man tvingats fortsätta mot sin vilja kan lämna djupa psykiska spår -ovanpå alla fysiska. I andra fall kanske man också under graviditeten kommer att bonda med barnet vilket kan göra det svårt att lämna bort det. Man kan också längre fram i livet få tankar om barnet, undra hur det går för det, hur det mår och om allt är bra samt undra om man gjorde rätt som lämnade bort det.

Men det finns massor av barnlösa par här i Sverige som skulle vara redo att ta emot ett barn…

Självklart är det en stor tragedi att inte kunna få egna barn, och självklart är det orättvist att en del blir med barn fast de inte vill medan andra inte blir med barn fast de inget hellre vill MEN det är faktiskt inte någons skyldighet att förse en annan människa med barn! Och om nu abortmotståndare brinner så för ofrivilligt barnlösa varför inte själva bli gravida och sedan adoptera bort barnet till ett barnlöst par?! Det finns väl inget som hindrar -för det är väl inte bara med andras kroppar abortmotståndarna är generösa?

Feminists for Life del 2

Då var det dags för del 2 av min närmare titt på den amerikanska organisationen med det missvisande namnet ”Feminists for Life”. I mitt förra inlägg konstaterade jag att de har ungefär samma åsikter och argumenation som vilken hyfsat extrem anti-abortorganisation som helst, att de bara skilde sig genom att påstå att ”de ursprungliga” feministerna också var emot abort. I detta inlägg tänkte jag titta lite närmare på deras argumentation runt hur de anser att samhället pressar kvinnor till abort.

Som jag nämnde tidigare har organisationen mottot ”Women deserve better (than abortion)” och ”Refuse to choose”. Det senare syftandes på att ingen kvinna ska behöva välja mellan karriär, utbildning etc. och sina barn. Och på så vis har de ju faktiskt en feministisk framtoning (om än inte så annorlunda mot av svenska Ja till Livet säger sig kämpa för). Jag ska också säga att de faktiskt gör bra saker tex. ger rättshjälp åt en en ung kvinna som blev uppsagd som lärare från en katolsk skola sedan hon blivit med barn utanför äktenskapet samt rättshjälp åt andra kvinnor som diskriminerats pga en graviditet. De reser också runt och försöker göra olika college mer barn-och familjevänliga. Detta är bra. Däremot så kan deras argumentation kring det hela kännas lite skratteretande för en svensk feminist. Tex så hävdar de att kampen för abort har gjort att andra frågor hamnat i skymundan som kampen för daghem åt alla och föräldraledighet. Detta kanske kan stämma för USA där aborträtten ständigt är hotad och däför måste prioriteras, men i Sverige? Samma feminister som stred fär fri abort kämpade också för den utbyggda barnomsorg vi har idag. Och hur många gånger har inte frågan om delad föräldraledighet stötts och blötts i den svenska debatten senaste åren? Lite kul är det också när de hävdar att gravida kvinnor är så ovanliga att de blir stirrade på ute på universiteten. Visst, jag ska inte förneka att det även i Sverige är svårt att kombinera barn och studier, men stirrade på? Under min grundutbildning blev tre av mina klasskamrater planerat gravida (en tom mha provrörsbefruktning) och åtminstone två hade barn sedan innan. Nu när jag är doktorand är det fullkomlig baby boom omkring mig. Lite ironiskt är det också att de använder uttrycket ”refuse to choose” när de sedan verkar vilja att kvinnor ska välja mellan fri abort å ena sidan och daghem/föräldraledighet etc. å den andra.

Något organisationen ofta påstår är att varje abort är ett tecken på att samhället misslyckats med att tillgodose kvinnors grundläggande behov. Men behov så menas nu inte preventivmedel, för dessa feminister tar inte ställning varken för eller emot i denna fråga. (Alltså seriöst. Hur mycket feminist är man om man inte kan stå för rätten att skydda sig), utan tex skydd från diskriminering på arbetsmarknaden, ett utbildningssystem inte anpassat för människor med barn, brist på dagis etc. Jag ska erkänna att detta ibland kan vara fallet. Jag är fullt medveten om att människor med barn i allmänhet, och kvinnor i synnerhet, har en svår situation både på arbetsmarkanden och på universiteten och att detta måste ändras. Men jag tror också att pressen kan gå åt andra hållet, att kvinnor känner sig tvugna att föda för att man ”ska” vilja bli förälder i vissa situationer. Men i alla fall, låt oss låtsas som att kvinnor bara gör abort för att samhället misslyckats. Hur ser då Feminists for Life på adoption? Borde inte en kvinna som efter nio månader lämnar bort sitt barn också vara ett misslyckande, ett tecken på att samhället inte sett till kvinnans behov utan pressat henne att ”överge” sitt barn? NEJ, se adoption har ”Feminists” for Life inget emot. Tvärtom, ett annat av deras motton är ”Adoption is empowering for women”. Alltså: Kvinnor gör abort för att samhället är kvinnofientligt och inte anpassat till kvinnors behov. Kvinnor lämnar bort barn till adoption därför att…ja, eh inte av samma anledning som åtta månader tidigare fick henne att fundera över abort i alla fall. Ser någon någon logik i detta? Inte jag heller.

Dessutom kan man ju fråga sig varför abort (men adoption är ganska ovanligt!) fortfarande förekommer här i Sverige, eftersom vi har många av de åtgärder som Feminists for Life föreslår, som föräldraledighet, möjlighet att kombinera utbildning med barn, bra och billigt dagis för alla etc. Jag har flera gånger mailat organisationen om detta men inte fått svar.

En annan intressant grej är det här med plastikoperationer. En förening som påstår att kvinnor gör abort för att anpassa sig till samhället borde väl också se kritiskt på en industri som trots allt i mångt och mycket livnär sig på människors vilja att leva upp till samhällets skönshetsideal? Nej, faktiskt inte. Organisationen som sådan tar ingen ställning till plastikkirurgi men deras kändistaleskvinna, Patricia Heaton (från Alla älskar Raymond) är väldigt öppen med sin fettsugning av magen och bröstlyft. Varför hon opererade sig? Hon ville, enligt egen utsago, bli av med alla spår av sina graividiteter! Kommentarer överflödiga, va? Eller snarare: Women deserve better than abortion. As long as they can afford plastic surgery. Eller kanske: Refuse to choose (between pregnancy and a  body that fits societal beauty standards).

(Ska också säga att jag inte är emot platiskkirurgi per definition. Bara dubbelmoral.)

Jag har i detta inlägg inte gett så många länkar till mina källor. Detta beror på ren lathet. Samtliga påstående kommer från deras hemsida eller från något nummer av deras medlemstidning The American Feminist.

Abort och homoäktenskap

Under related groups på Ja till Livets Facebook-sida hittar man (ofta) Bevara Äktenskapet. Tittar man under related groups på Fri Abort-gruppens sida hittar man (ofta) ”Äktenskap för alla som vill gifta sig oavsett sexuell läggning”. Detta är en trend som jag tycker mig se mer och mer. Personer som är emot abort är också emot homosexuellas rätt att gifta sig (och adoptera barn), ja praktislt taget allt som har med homosexualitet att göra. Människor som är för fri abort å andra sidan är också i de flesta fall för homosexuellas rättigheter. Det senare kanske inte är så jätteförvånande. Rätten till abort hänger ju ihop med rätten till sin sexualitet, och är man intresserad av att hålla abort lagligt är man förmodligen intresserad av andra frågor som rör rätten till sin sexualitet, den egna kroppen och att själv få forma sitt liv.

Det förra kanske inte är så jätteförvånande heller. Under de år jag har deltagit i diverse abortdebatter, på i verkliga livet och på internet, det senare på såväl svenska som amerikanske sajter, så tycker jag mer och mer se mönstret att motståndet mot abort i många fall inte handlar hälften så mycket om fostrets rätt till liv som rätten att kontrollera andra människor (läs: kvinnor). Men på något sätt förvånar det i alla fall. För det första tycker jag att det är underligt att personer som lägger så mycket tid på att prata om människovärde och människors rättigheter sedan förvägrar samtyckande vuxna människor rätten att gifta sig bara för att de råkar vara av samma kön.

Sedan förvånar det mig också av en annan anledning. Nämligen: Vilka relationer leder till oönskade graviditeter och därmed till abort? JO, relationer mellan man och kvinna. INTE homosexuella relationer (om nu inte en av parterna är transsexuell givetvis)! Homosexuella kan inte heller få biologiska barn med varandra utan kanske istället vill adoptera -och vi vet ju alla med vilken kraft anti-abortrörelsen vurmar för adoptioner!

Så, eftersom nu homsexuella äktenskap inte leder till abort men kanske kan innebära att ett barn (som annars hade aborterats) får en trygg adoptivfamilj -varför vara emot det?