Tänk om…

En sak som jag aldrig kommer att förstå är vissa abortmotståndares fixering  vid tänk om-argumentering. Se till exempel Beethoven. Eller frågan ”men tänk om din mamma aborterat dig”. För tillfället finns flera inlägg uppe på Ja till Livets Facebook-wall som avhandlar just detta ämne. En av personerna konstaterar att om hennes mamma abortera henne så hade hennes barn inte heller funnits och att hon blir jätterädd när hon tänker så. Ursäkta, men jätterädd? Hade min mamma aborterat mig hade jag inte suttit här (och bloggat för fri abort…). Men hade min mamma inte haft sex, hade hon ätit p-piller eller haft oralsex istället så hade jag inte heller funnits. Ska jag bli jätterädd när jag tänker på det också?  I Facebook-tråden konstateras vidare att när man aborterar så är det inte bara ett barn man dödar utan man sätter stop för hela generationer av människoliv som skulle blivit till efter barnet man aborterade. Ännu mer, eh va? Är kommande generationer något man bör tänkta på också när man skyller på huvudvärk/har oralsex? Jag planerar dessutom att aldrig skaffa barn. Hade min mamma aborterat mig så hade hon aborterat mig och stopp för ytterligare generationer blir det ju nu i vilket fall.

Nej, ska man tänka bakåt i tänk-om-banor förstår jag inte varför man ska stanna vid just abort. Bort med preventivmedel och rätt att säga nej också i sådana fall. Fast å andra sidan…det där är ju knepigt. Hade mamma skyllt på huvudvärk kvällen då jag blev till hade jag inte funnits. Å andra sidan så kanske hon haft samlag nästa kväll och ett annat barn blivit till, ett barn som förutom att föra generna vidare till kommande generationer också varit nästa Beethoven samtidigt som hen botade cancer. Det är inte lätt inte…

Abort, känslor och politik

Vissa stunder tycker jag att det är synd att abort är en så politiskt laddad fråga. Eller rättare sagt, jag tycker alltid att det är synd att kvinnans rätt att själv bestämma över hur, och av vem, hennes kropp ska få användas är så kontroversiellt men vissa stunder känns det ännu mer trist och tråkigt än annars.

Ett exempel är när det gäller känslor efter en abort. I USA så har abortmotståndarna så smått börjat överge det blodiga fostrets taktik till förmån för en mer kvinnoinriktad. Mycket jobb läggs ned på att framhäva hur dåligt kvinnor mår efter abort, samt att leta rätt på kvinnor som mår dåligt eller ångrar sina aborter och sedan utnyttja deras historier i kampen mot laglig rätt till abort. Eftersom allt från USA förr eller senare kommer till Sverige så har naturligtivs denna taktik börjat dyka upp också hos de svenska abortorganisationerna. Ja till Livets hemsida innehåller flera berättelser från kvinnor som mår dåligt av sina aborter (kombinerat med rosenskimrande historier från kvinnor som blivit mammor trots en oförstående omgivning) och både MRO och Respekt Livet erbjuder telefonnummer dit man kan ringa om man mår dåligt (ja, mådde jag dåligt efter en abort är ju Mats Selander den absolut första person jag skulle ringa).

Jag tycker att denna utveckling är tråkig på många sätt. För det första behöver det ju inte betyda att man fattat fel beslut bara för att man funderar eller känner sig sorgsen över det (intressant är att det faktum att många kvinnor får förlossningsdepression eller känner sorg över/ångrar att de adopterat bort ett barn aldrig används som argument mot barnafödande/adoptioner). För det andra så kan man inte hindra andra från att genomgå ett ingrepp bara för att vissa ångrar sig.

Men det jag tycker är tråkigast är hur kvinnors privata känslor och upplevelser genom denna debatt riskerar att bli politiska statements. Inom aborträttsarörelsen så är det vanligt att man svara på detta med att de flesta mår bra och känner lättnad efter en abort något som säkert är helt sant. (Det finns såklart också en motsatt strömning, nämligen att abort är OK och ska vara lagligt, men man ska ta mig f-n i alla fall känna ånger och sorg efteråt). Men man får heller inte glömma att många faktiskt mår dåligt och känner sorg som de kanske inte vågar prata om av rädsla för att a)ses som svikare i kampen för fri abort b) få sina historier kidnappade av kvinnohatarna i anti-abortrörelsen som använder ens känslor som argument för att ta ifrån andra kvinnor deras val. Kvinnor ska kunna få berätta om att de känner lycka och lättnad efter en abort utan att betraktas som kalla eller onda men på samma sätt så måste kvinnor få må dåligt och känna sig ledsna eller sorgsna utan att deras upplevelser förminskas av aborträttsrörelsen. De måste också kunna söka hjälp utan att riskera att hamna i klorna på männen (och de få kvinnorna ) i anti-abortrörelsen.

Rätten till abort handlar inte bara om lagstiftning. Det måste också handla om att avdramatisera abort och att ändra attityder, att få prata om sin abort eller låta bli, och att få känna det man känner oavsett om det är glädje, lycka, sorg, ånger, lättnad eller inget särskilt.

Om människans värde

Är namnet på Ja till Livets blogg. Människovärde är ett dessutom ett begrepp som ofta kommer upp i abortdiskussioner. Jag tänkte därför ta tillfället i akt att skriva lite om mina tankar kring människovärdet och varför jag anser att det både är ett problematiskt och komplicerat begrepp.

Egentligen så borde det vara så enkelt. Egentligen kanske det till och med är enkelt. Alla människor har samma värde. En människa i Kina är lika mycket värd som min granne här i hyreshuset i Stockholm. George Bush är värd lika mycket som mig. Om jag ser på saken objektivt så håller jag med. Men i verkligheten? Vi vet alla att vi värderar de människor vi har runt omkring oss högre än människor långt bort ifrån oss. För att ta ett klassiskt teoretiskt exempel, om jag skulle bli tvungen att välja mellan att rädda livet på min egen mor eller 40 000 människor i Indien skulle jag välja min mamma. Detta är kanske inte ett moraliskt riktigt val, för vad är egentligen ett enda människorliv mot 40 000? Likväl är detta det val de flesta skulle göra. För att ta ett mer reellt exempel, när Thailand drabbades av flodvågskatastrofen julen 2003 fanns det ingen hejd på svenskarnas givmildhet. Faktum är att hjälporganisationerna fick mer pengar än de kunde göra av med. När Pakistan däremot drabbades av en jordbävning mitt i smällkalla vintern var problemet det motsatta. Folk skänkte inte tillräckligt med pengar för att ordentlig hjälp skulle kunna ges. Detta beror inte på att svenskar anser att svenskar eller människor i Thailand är rent objektivt är mer värda än människor i Pakistan. Frågar man medelsvensson på gatan är jag övertygad om att de flesta håller med om att ett människoliv är ett människorliv oavsett om personen lever i Sverige, USA, Thailand eller Pakistan. Men vi reagerar starkare när något händer nära oss själva och det känns mer angeläget att hjälpa när man har varit, är, eller känner människor som har varit/är/lever på platsen som drabbats.  På så sätt tillskriver vi ju faktiskt i praktiken olika människor olika värde.

Människor och (andra) djur

Sedan kan man ju också diskutera om människorvärdet är det som gör oss mer värda än djur. Återigen, om jag står i valet att rädda livet på en människa vilken som helst eller ett djur vilket som helst så väljer jag självklart människan. På samma sätt accepterar jag behandling av djur (forskning, köttindustri etc.) som jag aldrig skulle acceptera av en människa. Men om valet står mellan en människa jag avskyr och en älskad hund? Det är mycket möjligt att jag skulle rädda människan, men jag är inte alls säker. Och räddar jag hunden så har ju jag faktiskt tillskrivit den större värde än människan. Om man i vissa situationer är redo att värdera ett djurs liv högre än en människas kan man då tala om ett specifikt människovärde?

Så även om människovärde på många sätt är ett viktigt begrepp så är det varken självklart eller okomplicerat.

 

Människovärde som ursäkt för negativ särbehandling

Ett annat problem jag personligen har med begreppet människovärdet är att det paraedoxalt nog ofta dyker upp i sammanhang där det används som ursäkt för att särbehandla människor negativt när det kommer till lika möjlighet till makt, inflytande och rättigheter. Ett exempel är där kvinnor utestängs från maktpositioner, och nu menar jag inte för att de ”saknar kompetens”. Jag menar där kvinnor utestängs för att de är just kvinnor. Tex i katolska kyrkan där kvinnor inte får prästvigas. Katolska kyrkans högsta beslutande organ utgörs av präster och eftersom kvinnor inte får blir präster är de därmed utestängda från någon reell makt eller beslutspåverkan i frågor som rör alla -kvinnor som män-inom samfundet. Här används ofta alla lika värde som slagträ. För visst, kvinnor kanske utestängs från vissa (maktfyllda) positioner men de har ju trots allt samma värde som männen. Och däremed så ska de faktiskt vara nöjda och inte sträva efter att ha något att säga till om.

Ett annat exempel är debatten om homosexuellas rätt att gifta sig. Motståndarna mot äktenskap för alla kommer ofta med argument mot homoäktenskap (eller mot homosexualitet överhuvudtaget) för att sedan avsluta med att säga ”men alla människor är lika mycket värda”. Och därmed så ska också homosexuella nöja sig, för strunt samma att de inte får gifta sig som ett heterosexuellt par -de är ju i alla fall like mycket värda. Vilket i praktiken innebär att de får klara sig utan rättigheter men trösta sig med att de i teorin har samma värde som heteroparet som faktiskt får gifta sig.

Problemet här är förstås att människorvärde är något som är ganska teoretiskt. För uteliggaren som saknar mat för dagen är en smörgås mer värd än en försäkran att han har samma värde som VD:n. På samma sätt (utan att på något sätt jämställa de olika situationerna) är det för mig viktigare att inte uteslutas från maktpositioner för att jag är född till kvinna eller att ha lika rättigheter som andra människor än det är att få förskrat att mitt liv är lika mycket värt som någon annans.