Kvinnohatande hustrumisshandlare till abort”kritiker” mördad

Nu har det gått ett tag sedan den här bloggen uppdaterades och en del saker har hänt. Bara någon vecka efter att jag skrev Inlägget jag helst hade velat slippa skriva hade Aftonbladets Wendela-avdelning en vidrig artikel där en mamma fråga ”relationsexperten” Eva Rusz om råd hur hon skulle pressa sin tonårsdotter till abort. Vidrigt. Ett par veckor senare hade Wendela-avdelningen en artikel om en kvinna som blivit gravid genom våldtäkt och valde att föda barnet. Intressant artikel och jag hoppas nu på två saker (som förmodligen inte kommer att slå in): 1) Att abortmotståndare inte använder denna kvinnas val som vapen i kampen mot andra kvinnors rätt att välja och 2) att människor som är för fri abort inser att en del kvinnor väljer att föda sina barn i situationer som många andra inte skulle ha gjort det och att dessa kvinnor är värda all stöd och respekt de kan få.

Men detta inlägg ska inte handla om det utan istället om att de amerikanska abortmotståndarna att fått sin första martyr. Den elfte september (!) sköts James L. Pouillon ihjäl då han stod och demonsterade med bilder på blodiga foster utanför en skola. Svenska Ja till Livet, som inte ägnade många rader åt mordet på Dr George Tiller har redan ägnat åtminstone fyra blogginlägg åt rapportering om mordet på, som de uttrycker det, ”abortkritikern”. Bland annat beklagar de sig över att mordet inte fått lika mycket medial uppmärksamhet här i Sverige som mordet på Dr. George Tiller. Hur vad det där med sten och glahus nu igen? (Till Ja till Livets försvar måste man ju dock säga att de är en intresseorganisation, till skillnad från media som ju faktiskt ska vara hyfsat neutral).

Men vem var då denne man, James L. Pouillon, som av amerikanska abortmotståndare utsetts till martyr, och vars mord enligt svenska abortmotståndare inte får tillräckligt med uppmärksamhet? Ska man tro abortmotståndarna så var han en from man som lugnt och fridfullt stod och visade upp lite bilder på blodiga foster. I en artikel på sajten mlive.com ger dock hans äldste son en liten annan bild av fadern. Sonen hade (av fullt förståeliga skäl) inte haft någont kontakt med fader på flera år när han sköts. Artikeln hittas i sin helhet här men jag har också valt att översätta artikeln nedan så att alla ska ha en möjlighet att förstå oavsett hur bra man är på engelska. Jag tycker också att det är viktigt att sanningen om James L. Pouillon sprids inte minst för att visa vilka människor även svenska abortmotståndare hyllar. Troligtvis har också Ja till Livet rätt när de skriver att svensk media inte kommer att skriva mycket om mordet, vilket innebär att svenska abortmotståndare ganska fritt kan sprida bilden av James L. Pouillon som en stillsam hjälte som blodigt sköts ned av illasinnade aborträttsaktivister. Jag är den första att erkänna att jag inte är den bästa översättaren, att vissa meningar kan låta konstiga och att vissa ordval minst sagt inte är optimala. Jag uppmanar alla som kan engelska att gå till mlive.com och läsa artikeln på originalspråket (och gärna hojta till om ni hittar något som är felöversatt/dåligt översatt):

Det är kommer att vara omöjligt för vissa att förstå, men min far brydde sig egentligen inte om aborter. Han gjorde detta för att förfölja, trakassera, terrorissera, skrika åt, skrämma, och verbalt misshandla (abuse) kvinnor. Han hade ett sjukligt hat mot kvinnor: sin mor, min mor, alla. När min mor slutligen lämnade honom och han blev av med sin favorit-slagpåse släpptes våldet och misshandeln som tidigare fanns inom våra fyra väggar lös på människorna i Owosso. Min far använde Ja till Livet-rörelse och 1st Amendments foundations för att skydda honom och stötta honom. Han lurade dem alla. Han stod utanför skolan för att min brorsdotter (niece) gick där och kvinnliga familjemedlemmar var hans favoritmåltavlor. Igen, min far brydde sig inte om aborter. Han ville skada människor och göra dom upprörda. Han njöt av att få se människor lida. Hans mål vara tt bli skjuten på trottoaren. Hans mål var att få människor så arga, och känna sig så terroriserade, att få dem att känna att enda sättet att stoppa honom vara att döda honom.

(…)

(Här följer ett kort stycke där sonen upprepar vilket perfekt skydd hans abortmotstånd var för att trakassera människor)

Ja, jag är verkligen hans äldsta son. Owosso har blivit av med en galen man.

Mina fetningar. I en kommentar till artikeln erkänner sonen att också han är abortmotståndare och att han önskar att Ja till Livet-rörelsen finner en annan martyr. Han beskriver också hur familjen i många år försökt få pressen att skriva en historia om ”den riktige Jim”.

Detta är alltså den man som abortmotståndare hyllar. En man som misshandlade sin fru och vars barn inte ville ha kontakt med honom. En man vars kvinnohat beskrivs som patologiskt och som någon som gillade att få folk att lida.

Ja till Livet gör dessutom desperata försök att få det till att det är media som har beskrivit abortmotståndarrörelsen som den mest våldsamma och påstår att hatet och våldet från abortmotståndarsidan är en myt. Deras bevis är dels mordet beskrivet ovan dels ett fall då en annan demonstrant överfölls av två kvinnor. Dessa två fall, hemska nog, ska dock ställas i relation till fyra mördade abortläkare, två mördade arbetare på abortklinik en säkerhetsvakt och en klinikeskort för att inte tala om de otaliga mordhot, veckliga eller i vissa fall dagliga trakasserier och förföljelser som drabbar personal och patienter på abortkliniker. De flesta amerikanska abortkliniker har rigorösa säkerhetssystem installerade och förutom säkerhetsvakter så måste de ha frivilliga så kallade klinikeskorter som möter upp de kvinnor som kommer dit (i lånad bil så att inte abortmotståndarna ska kunna spåra dem genom registreringsnumret) och skyddar dom från demonstranter. Det finns numera en lag som förbjuder abortmotståndare att stå inom en viss radie från en klinik och många kliniker byggs på ett otillgängligt sätt (nära motorvägar etc.). Vad jag vet behövs inga säkerhetssystem, särskilda lagar eller klinikeskorter när det gäller så kallade Crisis Pregnancy Centers -”kliniker” som leds av abortmotståndare (mer om dess i kommande inlägg).

Om könsaborter

Detta inlägg borde ha skrivits för länge sedan, ja ungefär vid den tiden då socialstyrelsen beslutade att ”fel” kön var ett giltigt skäl för abort.

För det var nämligen vad socialstyrelsen kom fram till. Och tur var väl det, För att citera en Facebook-bekant:

Fri abort är fri abort punkt. Att villkora den är att göra den ofri och om staten ska börja reglera vilka embroyn eller foster som får aborteras och vilka som inte får det, får allvarligare konsekvenser än att några enstaka föräldrar gör en ”omoralisk” abort. Det är deras värderingar som ska bearbetas och förändras inte lagstiftningen.

Bra med abortberättelser!

Mer sådant här behövs! Alltså fler kvinnor som öppet berättar om sin/a abort/er.

Något som är speciellt intressant är att artikeln illustreras av en bild på en leende kvinna. Vi på bloggen inser att en oönskad graviditet och en abort kan medföra alla möjliga känslor, från sorg till glädje, såväl komplicerade som okomplicerade känslor, och allt är givetvis lika normalt. Dessvärre finns det en tendens i mainstream media att bara ta upp negativa erfarenheter av abort. Därför är det så intressant att läsa en krönika som denna -som visserligen poängterar att aborten var jobbig (vilket medicinskt ingrepp är inte det?) men att det ändå var rätt beslut.

Personligen skulle jag gärna se att samtalsklimatet kring abort blev öppnare, att kvinnor vågade prata om sina aborter och dela med sig av sina erfarenheter. Att få läsa berättelser som den här eller de som finns samlade på imnotsorry.net är ett steg på vägen mot en sådan öppenhet.

Förklaring till förra inlägget

En lite förklaring till inlägget för ett par dagar sedan om MRO:s logik. Nej, jag anser inte abort är mord, nej, JAG tror inte att småbarn får bestående men av att se aborterade foster  även om de kan tycka det är äckligt. Jag anser att abort är sjukvård och en mänsklig rättighet. Personligen anser dock jag att barn inte ska behövas exponeras för ingående operationsbilder- även om jag ser operationen som hälsovård- utan ska skyddas från blodiga bilder oavsett om det är blodiga foster, kejsarsnitt, tandutdragningar eller knäoperationer där man borrar intill benet MEN jag tror också att om barnen får en förklaring till bilderna, om man berättar varför man gör vissa operationer och att det kan se äckligt ut men är inte farligt  tror jag inte att de tar skada (men jag kan rätt lite om barn, eventuella föräldrar här får rätt mig).

MRO anser dock att abort är mord så med deras egen logik så står de ju och visar upp bilder mördade småbarn för barn. Jag undrar om medlemmarna i MRO också låter sina barn titta på andra bilder av mördade barn, som tex bilderna på Max och Saga från Arboga som fanns ute på nätet. Med MRO:s logik så skulle ju det vara helt OK att exponera barn för dessa.

”Varje abort stoppar ett hjärta som slår”

Detta är ett argument som är lika vanligt som känsloladdat. På sitt sätt är det säkert ett effektivt argument eftersom det spela så på känslor. Frågan är bara om det spelar någon som helst roll? Närvaron av ett hjärta påverkar ju inte embryots förmåga att känna eller uppleva. Och kvinnan måste få ha rätt att bestämma över hur hennes kropp ska användas oavsett om det finns något som pumar runt blodet i emryot/fostret eller inte.

Sedan är det också en sanning med modifikation. Tidiga aborter, dvs innan början/mitten av vecka 6 sker innan det finns ett hjärta och det är lite drygt 2000 st/år. Den andelen är stadigt ökande och ju bättre och snabbare handläggningen av aborter kan bli desto fler aborter kommer ske så här tidigt.

Det går (långsamt) framåt!

Onsdagen den fjortonde januari utfärdade Europaparlamentet en ny resolution om situationen för de grundläggande rättigheterna i EU. Resolutionen, som inleds med orden Europaparlamentet anser att ett effektivt skydd av och främjande av de grundläggande rättigheterna utgör grunden för demokratin i Europa och en avgörande förutsättning för att det europeiska området med frihet, säkerhet och rättvisa ska befästas, behandlar bland annat rätt att slippa bli diskriminerad på grund av sexuell läggning, kön och etnicitet.

Resolutionen tar dessutom upp, framför allt kvinnors rätt, till reproduktiv och sexuell hälsa. Under rubriken Lika möjligheter återfinns dessa två formuleringar:

60.  Europaparlamentet understryker behovet att öka allmänhetens medvetenhet om rätten till reproduktiv och sexuell hälsa och uppmanar medlemsstaterna att garantera att kvinnor helt och fullt kan åtnjuta dessa rättigheter, införa lämpliga sexualutbildnings-, sexualupplysnings- och förtroliga rådgivningstjänster samt att förbättra tillgången till preventivmedel i syfte att förebygga oönskade graviditeter och olagliga och riskfyllda aborter samt bekämpa kvinnlig könsstympning.

61.  Europaparlamentet betonar att kvinnor från etniska minoritetsgrupper, oberoende av deras rättsliga status, bör tillförsäkras tillgång till offentliga medel, så att det blir möjligt för dem att ha tillgång till säkra, likvärdiga och kulturellt medvetna tjänster och rättigheter på sjuk- och hälsovårdsområdet, särskilt när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa och därmed sammanhängande rättigheter. Parlament anser att det bör antas en europeisk rättslig ram för att fysiskt skydda unga flickor från könsstympning.

Visserligen sägs det inte rent ut att kvinnor ska ha rätt till abort, även om denna rätt ofta räknas in i rätten till sexuell och reproduktiv hälsa.  I ett Europa där konservativa krafter gör sitt bästa för att skjuta fram sina positioner och där Katolska Kyrkan mobiliserar för fullt känns detta dokument i alla fall som en ljuspunkt och förhoppningsvis kan det vara   ett steg på vägen mot alla kvinnors rätt till lagliga och säkra aborter.

Dokumentet finns att läsa i sin helhet här.

Betraktelser

På Samråd kring abortproblematikens hemsida finns en avdelning som heter barnets utveckling. Sidan är förmodligen under konstruktion eftersom den bara täcker vad som händer från befruktningen till vecka sju. Något som är intressant är att sidan, bland alla poetiska och detaljerade beskrivningar om embryots utveckling och bilder på redan födda barn, även tar upp vad som händer kvinnan.  Hela tre meningar ägnas åt henne!

Observera att jag skriver ”hela tre meningar” med bara lite ironi! Ja till Livet har skrivit en betydligt längre berättelse om embryot/fostrets/barnets utveckling utan att nämna kvinnan eller hur graviditeten påverkar henne med ett enda ord. Man kunde nästan tro att fostret svävar fritt i luften…

Foster och kroppar

En sak som jag ganska ofta retar mig på när jag diskuterar rätten till abort är att många abortmotståndare inte verkar fatta att fostret faktiskt befinner sig i en speciell situation -det är för sin överlevnad beroende av en annan människas kropp.Fostret är inte en som en jobbig granne som man vill bli av med -för i detta fallet kan man flytta (eller se till att grannen flyttar…). Fostret är inte en jobbig chef -man kan byta jobb (eller se till att chefen gör det…)och så var problemet löst. Fostret är inte heller ett fött barn som man inte vill ta hand om, för ett fött barn kan man adoptera bort till någon annan och så är det problemet ur vägen (jag förenklar adoption väldigt, väldigt mycket här, jag vet men det är principen jag vill åt).

Fostret, till skillnad från grannen, chefen eller ett nyfött barn, lever av en annan människas kropp och får det inte tillgång till just den kroppen så dör det. Ibland vill den människa som inte äger kroppen ha det där. Då uppstår en intressekonflikt om kvinnans kropp, och beroende på hur man ser det så anser man att kvinnan ska besluta över sin kropp eller så anser man att fostret ska få bestämma över kvinnans kropp.

På Samråd Kring Abortproblematikens hemsida (en organisation från Karlstad tydligen, jag vet inte mer än att dom ska hållfackeltåg tredje advent) hittar jag en novell som heter Jag tänker döda mitt barn. Den handlar om ett land som heter Makabrien (vitsigt värre, inte sant? Nej, jag vet det var bland de sämsta ordvitsar jag hört) där det är tillåtet att döda sin födda barn så länge de är under ett år. Novellen avslutas så här:

Deras samtal fortsätter i många timmar. Om Elin väljer att döda sitt barn vet jag inte. Som sagt, landet Makabrien är väldigt annorlunda jämfört med Sverige. Eller? Där gäller gränsen för att döda ett barn ett år efter födseln, här gäller vecka 18 i graviditeten. Frågan är hur mycket gränsen har med saken att göra.

Ärligt talat. Varför är det så svårt för abortmotståndare att erkänna att det är stor skillnad att döda ett fött barn, som om man inte vill ha kan adoptera bort, och ta bort något som mot ens vilja utnyttjar ens kropp och däremed utgör en potentiell fara för ens hälsa (något som vi redan konstaterat ingen född människa har rätt att göra)? Varför? Jag fattar inte?! Att man sedan anser att (människo)livet är så viktigt att det måste gå före kroppslig integritet är en annan sak och något man fortfarande kan tycka och poängtera, men man måste kunna skilja två olika situationer åt.

Anna Ekelund, nollvisioner mm.

Lagom tills dess att alla vi som skriver här på bloggen fick lite extra mycket att göra  kom abortfrågan lite i ropet, mycket tack vara Anna Ekelunds inlägg i antologin F-ordet, mot en ny feminism. Ett annat inlägg av Anna Ekelund hittas för övrigt här.

Jag har läst Ekelunds inlägg i antologin och det bestående intrycket är väl ungefär ”nåja, det var ju inte så illa som det fanns anledning att befara”. Jag anade det värsta, men faktum är att jag tycker att Ekelund har sina poänger, tex när hon skriver om hur det i vissa fall ses som självklart att göra abort. Detta är en attityd som jag tyvärr ser hos aborträttsaktivister, och den gör mig lika förbannad varje gång. Abort är en rättighet, ingen skyldighet. Ingen ska anses vara skyldig att göra abort bara för att de befinner sig i en viss situation, finansiellt, åldersmässigt, socialt eller vad det nu kan vara utan abort, liksom baranfödande, ska vara ett fritt val. Och denna fråga måste debatteras mer!

Sedan skriver Ekelund att hon tycker det görs för många aborter och hon vill se en nollvision. Jag är rätt kritiskt till detta men Ekelund ska i alla fall ha en stor eloge för att hon i sammanhanget inte öser över ansvaret för detta på kvinnorna utan tar upp att svenska män är dåliga på att sterilisera sig, både i jämförelse med kvinnor (trots att sterilisering på män är säkrare och enklare än på kvinnor) och män i Finland. Detta är mycket bra gjort, jag har sett alltför många diskussioner där barnmorskor och annan vårdpersonal lägger över ansvaret för de ökande aborttalen på enbart kvinnor tillsammans med ansvaret att stoppa ökningen. Jag har bloggat om detta förut, men jag oerhört trött på hur varje försök till diskussion om vad hormonella p-medel gör med kvinnors kroppar raskt tystas ned, medan en diskussion om varför så få män steriliserar sig eller varför den där p-staven för män stoppades inte ens kommer upp på bordet.

Angående en nollvision för aborter -jag är tveksam. Adoption eller föräldraskap när man är tveksam om man ens ville ha barnet ser jag inte heller som några jättebra alternativ och risken finns att kvinnor skulle pressas åt det hållet om en nollvision mot aborter genomfördes. En satsning på att få ned antalet oönskade graviditeter är jag mer positivt till -men också här måste man vara försiktigt hur den utformas. Om en sådan vision innebär en satsning på forskning för att få fram fler p-medel, framförallt manliga alternativ och/eller icke-hormonella, samt betonar bådas ansvar så är det bra men risken finns i dagsläget att en sådan strategi bara ger extra press på kvinnor att använda sig av preventivmetoder de är tveksamma till.

För att återgå till Ekelund, hennes inlägg innehåller också en massa mer, om livsduglighet, tidsgränser mm, som jag inte orkar kommentera mer just nu men som jag i vilket fall finner tänkvärt. Om du har möjlighet -läs hennes text och bilda dig en egen uppfattning!