Jag var som absolut mest emot abort vid 13-21 års åldern. Jag kunde få våldsamma samvetskval och känsloattacker när jag läste om abort (vilket jag gjorde mycket, jag har alltid dragits till ämnet.) Minns att jag som 17 åring låg på sängen med ”Ett barn blir till” och lovade mig själv att aldrig, aldrig sätta mig själv i den situationen. Jag hade riktig ångest och skrev t.o.m. ett kontrakt med mig själv där jag lovade att aldrig göra abort.

Som 19 åring genomgick jag en abort ”scare” då min dåvarande sambo varit otrogen och vi trodde att hon blivit gravid. Hon var helt inne på att göra abort och det var jobbigt för oss båda. Gudskelov så visade barnmorskebesöket att hon inte var gravid. (Hon är så klart pro-choice men det har aldrig varit några problem i vår relation.)

Vid 22 års ålder var jag fortfarande beredd på att, i den helt otroliga, hypotetiska situationen att en folkomröstning om abort skulle ske, rösta emot abort fast det var med en enorm klump i magen. Alltså, jag tyckte att det var hemskt men jag skulle ändå göra det. Jag blev också lättat 2000 då Bush vann första gången pga ”partial birth abortion” som jag tyckte var otroligt fruktansvärt. Och detta trots att jag avskydde kristna högern i övrigt.

Kan tillägga att trots att jag vuxit upp i ett kristet hem så är hela min familj för fri abort och jag har alltid haft väldigt liberala värderingar i övrigt (ex om preventivmedel, homosexualitet osv.) Jag har faktiskt aldrig träffat en annan människa som varit abortmotståndare. Jo, en tjej i gymnasiet och en tjej på Livejournal.

Jag vet riktigt inte varför jag blev abortmotståndare. Kanske var det för att jag tyckte (och tycker fortfarande) att vetskapen om att min mamma kunde ha aborterat mig var riktigt jobbig. Och som du säkert förstår så är man ju oerhört tacksam att få leva och tycker att sin egen existens är ett mirakel.
Jag identifierade då väldigt starkt med barnet.

Jag har fortfarande synen att livet är att mirakel och att det är fantastiskt med varje människa som får leva, men jag känner att min medkänsla för ofödda barn har minskat kraftigt. Jag tror som sagt inte längre att ett ofött barn är lika mycket värt som en född människa. Däremot är den känslan kraftigt relaterad till fosterutvecklingen. Jag blir t.ex. fortfarande upprörd över aborter som sker i vecka 22, 23 osv. En abort före vecka 12 bryr jag mig dock inte om. Dessutom känner jag starkt pressen att ”vara en del av det goda samhället,” och den vedertagna goda åsikten är ju ja till fri abort. Jag har också en väninna som tidigare gjort två aborter och jag kände inga känslor alls när hon berättade det.

Dock drar jag min gräns vid mig själv; jag tänker försöka vara trogen den 17 åring som var så livrädd för att ändra sig senare i livet att hon skrev ett kontrakt med sig själv. Skulle jag någon gång i livet vilja leva heterosexuellt så skulle jag meddela den mannen att abort inte är en möjlighet för mig.

Okej, nu har jag pladdrat på alldeles för länge. Tl;dr som vi säger på internet. Nu har du kanske lite insikt i en abortmotståndares psyke.

Jag hoppas att vi en gång kommer till den tid då oönskade graviditeter inte längre uppstår och då kan vi lägga ned den här debatten.

Med vänlig hälsning,
Kristina Johansson

Jag vill börja med att berätta hur ledsen jag är över vad du har tvingats genomgå! Att mer eller mindre tvingas att göra abort mot sin vilja låter helt fruktansvärt!

Sedan angående ifall jag kan skriva ett omvänt inlägg: Svaret är både ja och nej. Nej därför att mitt blogginlägg ovan handlar om ett lagförslag, där fostrets pappa med lagens stöd skulle kunna tvinga en kvinna att föda ett barn. I dagens Sverige kan inte någon med lagens hjälp tvinga någon till abort eller att föda ett barn. Alltså, man kan hota, pressa och tvinga men man har inte lagen på sin sida. Jag känner heller inte till (jag säger inte att det inte finns) något land där någon med lagens stöd kan tvinga någon till abort. Med andra ord: ett blogginlägg som handlar om hur kvinnor pressas till abort skulle inte behandla lagfrågor, eftersom det idag (i Sverige) är kvinnan som har sista ordet. Så på så vis kan jag inte skriva ett omvänt inlägg.

Å andra sidan är svaret på din fråga ja: Bara för att vi har en lag som säger att kvinnan ska få sista ordet innebär inte det att hon i alla situationer har ett fritt val i egentlig mening. Det finns ju uppenbarligen individer (vilket du tyvärr fått erfara) som hotar, tvingar och/eller känslomässigt pressar en kvinna till att göra abort (eller föda ett barn för den delen). Det finns också mer eller mindre uttalade krav från samhället att man vid vissa omständigheter förväntas att man gör abort -tex om man är mycket ung, har det dåligt ställt ekonomiskt, redan har x antal barn, är student osv. Vi på bloggen fick för ett tag sedan en kommentar från en man som berättade om hur han och hans hustru fått höra från läkare att det var deras moraliska skyldighet att göra abort ifall barnet hade Downs Syndrom, vilket känns oerhört skrämmande från flera olika perspektiv.
Jag har också haft erfarenheter av personer som säger sig vara för ett fritt val men i nästa andetag förespråkat tvångsterilisering.

Jag har länge tänkt att skriva ett inlägg om dessa minskt sagt problematiska attityder som jag personligen är oroad över eftersom de i praktiken inte gör abort till ett fritt val, utan till något obligatoriskt. Så på så vis kan jag skriva ett omvänt inlägg.

Är det något särskilt du skulle vilja att (eller den som skriver inlägget) tar upp i sådana fall?

Välkommen till bloggen och tack för att du delar med dig av dina erfarenheter!
Jo, jag förstår vad du menar med dina invändningar mot det manliga p-pillret….Det är ganska många som känner likadant. Å andra sidan så blir ju saker lättare med en p-stav för män. Den sitter ju där den sitter, och inget man kan glömma bort att ta tex. vilket är fallet med piller.

Jag blir väldigt glad över att höra att du att du vågar och kan stå på dig när det gäller krav på kondom! Fortsätt med det