Amerikansk abortläkare mördad

En amerikansk abortläkare, Dr George Tiller, mördades idag, söndag 31 maj, framför ögonen på sin familj, sina vänner och sin församling när han var på väg in i kyrkan för att fira gudstjänst. Dr Tiller var mycket välkänd då hans klinik är (numera kanske var) en av de få som utförde sena aborter.

Abortmotståndare har arbetat i många år för att få kliniken att slå igen, både med olagliga och lagliga medel. År1993 överlevde Dr Tiller en annan skottattack från en abortmotståndare, som fortfarande sitter i fängelse för mordförsöket och tidigare i maj i år vandaliserades i kliniken, bara för att nämna två exempel.

Att abortmotståndare går så långt som till mord för att eh…värna livet är relativt ovanligt. Däremot är trakasserier och demonstrationer vardagsmat för anställda (och patienter) på de kliniker som utför abort i USA. Det är ytterst få kliniker för sexuell hälsa som utför aborter vilket gör dem till ett enkelt mål för abortmotståndare. Det har tidigare spekulerats i att våldet kommer att trappas upp i och med president Obamas mer kvinnovänliga syn på abort, och tyvärr verkar dessa förutsägelser ha slagit in.

Vila i frid, Dr George Tiller och tack för allt du har gjort!

Mer att läsa finns här. Länk till Dr Tillers klinik.

Uppdatering: Misstänk mördare häktad.

Uppdatering 2: En ännu bättre artikel, med en del info om Dr Tiller.

Nyhetsbrev 4: Intervju med Gudrun Schyman

Snart är det val till EU-parlamentet –glöm inte bort att rösta! I vissa länder i EU, tex Polen och Malta, är abort fortfarande förbjudet och ute i Europa försöker abortmotståndarna samla krafter. Det är alltså viktigt att få in folk i parlamentet som kommer att driva rätten till abort på internationell nivå, så ta reda på hur de olika kandidaterna ställer sig till abort som mänsklig rättighet och gå och rösta!

I tidigare nyhetsbrev har vi intervjuat riksdagsledamöterna Magdalena Strejffert (s) och Birgitta Ohlsson (fp). Denna gång kan vi presentera en intervju med Gudrun Schyman, fd ordförande i vänsterpartiet och numera ”frilansfeminist”.

---

Vem är du?

Gudrun Schyman, f.d. riksdagsledamot och partiledare, numera vandrande på två stadiga utomparlamentariska ben:

Under titeln ”frilansfeminist” arbetar jag professionellt med föreläsningar, utbildningar och seminarier, oftast på temat Jämställdhet. Jag leder också debatter och har ett eget tv-program på TV8.

Politiskt är jag initiativtagare till Feministiskt initiativ. Sedan starten sitter jag i styrelsen och är också vald talesperson för organisationen. I år kandiderar jag till EU-parlamentet (EU-valet är den 7 juni, glöm inte det!)

Varför anser du att abort är en mänsklig rättighet?

En mänsklig rättighet är att kunna leva ett fritt liv. För många kvinnor är det en omöjlighet. Fakta talar sitt tydliga språk: Varje dag, varje minut dör en kvinna som är gravid eller föder barn, de flesta i utvecklingsländer. Tio miljoner kvinnor går förlorade i varje generation. En halv miljon kvinnor dör varje år i samband med graviditet, förlossning eller vid en osäkert utförd abort. De flesta av dödsfallen skulle kunna undvikas genom enkla, billiga åtgärder; tillgång till preventivmedel, läkarvård, sexualundervisning och säkra aborter.

Mödradödligheten har inte minskat sedan år 1993 och det är uppenbart att den politiska viljan saknas. Genom att driva frågan som en mänsklig rättighet, och inte som en sjukvårds- eller välfärdsfråga, kan kravet få ett större globalt genomslag, oavsett välfärdsstandars i enskilda länder.

Du växte upp i en tid då kvinnor inte hade rätt till fri abort, något som jag tror många unga idag inte ens kan föreställa sig. Hur såg situationen ut för (unga) kvinnor då fri abort inte fanns att tillgå, och hur förändrades situationen när abort blev lagligt?

Rädslan för att bli med barn hindrade den sexuella nyfikenheten och lusten. Jag har själv erfarenhet av ångestladdad väntan på en menstruation som uteblivit. Det är ju inte ovanligt under tonåren, även om man inte är gravid, men blotta tanken på att det kanske kunde vara så, att jag var gravid, tog strupgrepp på kärlekslivet. Jag vet att det fanns skumma läkare med ännu skummare piller men vad som fick blodet att rinna var det nog ingen som visste. De fanns de som åkte till Polen för ingrepp. När jag arbetade som socialarbetare på 70-talet var möjligheten till abort en välsignelse för flera unga kvinnor som fanns i de familjer där jag var familjeterapeut. Också för egen del är jag glad över att de barn jag har valt att föda bägge varit väldigt välkomna. Men jag vet också, av egen erfarenhet, att ett beslut om abort aldrig är lätt. Tvärtom. Men frihet att få göra ett svårt val är ovärderlig.

Du har ju varit politiskt engagerad för kvinnors rättigheter under lång tid. Har abortmotståndet här i Sverige förändrats under tid tex. blivit mer/mindre eller mindre/mer organiserat? Finns det något annat när det gäller attityder kring abort som har förändrats?

Ibland blossar debatten upp men det är sällan vi ser direkta krav på att ändra lagstiftningen. Jag tycker abortmotståndarnas argumentation oftast är mer förfinad, dold. Man talar om ”familjen” (den traditionella, normfixerade, med mamma-pappa-barn) som central byggsten i samhället, man talar om att barnen mår bäst av att vara hemma, underförstått med mamma, så länge som möjligt, man talar om biologin som grund för personliga val, osv.osv. I det här paketet ingår ofta en syn på abort som för tankarna till 50-talet.

Vilken är din erfarenhet från andra länder när gäller kvinnors rättigheter och synen på abort? Har situationen mer internationellt sett också ändrats under din tid som politiker? Upplever du att det idag finns ett hot mot aborträtten internationellt sett?

Absolut! I takt med att religiös fundamentalism, ofta i samarbete med högerextrema och nationalistiska grupper, nästlar sig in i politiken och, i flera länder, i parlamenten, så kommer också krav på lagstiftning som begränsar kvinnors rättigheter. Polen är ett exempel men det finns fler, inom Europa. I Italien var det val våren 08 och då bildades ett nytt politiskt parti som hade förbud mot alla aborten, världen över, som främsta fråga. Ett globalt moratorium alltså! Förslaget fick starkt stöd från Vatikanen och från en del patriarkala grupper och stofiler i andra länder. I Litauen diskuteras också skärpning av lagstiftningen. Det går en familjefundamentalistiskt våg över hela världen, också i Europa, och den måste utmanas politiskt!

Vad kan vanliga människor göra för att påverka alla kvinnors rätt till säkra aborter?

Hålla frågan levande. Påminn om att vi åkte till Polen förr och nu åker polskor hit. Rättigheter måste försvaras hela tiden. Det kan komma nya politiska påbud! Informera dig (fakta driver ut fördomar!), t.ex. på www.rfsu.se, och driv frågan politiskt. Kräv av alla som kandiderar till politiska poster (t.e.x nu i kommande EU-val!) att de tar ställning och lovar att driva frågan om abort som mänsklig rättighet. Maila alla riksdagsledamöter och regeringen med krav på att Sverige ska agera under det kommande EU-ordförandeskapet. Då finns det möjlighet att lyfta frågan högt upp på den politiska dagordningen och kräva internationellt engagemang. Om vilja finns. Ett växande opnionstryck kan fungera som en blåslampa i häcken på patriarkala politiker.

DN tar upp abort på Insidan

DN har precis haft en artikelserie på Insidan om abort. De tar upp abortfrågan ur tre olika perspektiv,  med abortberättelser från när det fortfarande var olagligt i Sverige och från nutid, intervjuer med feministiska debattören Nina Lekander och kristdemokraten Chatrine Pålsson Ahlgren, samt samtal med barnmorskor.

Precis som artikeln vi tipsade om i ett tidigare inlägg är det berättelser om kvinnor som visserligen haft jobbigt med att fatta beslutet och att genomföra aborten, men inte ångrat sig efteråt och snarast känt lättnad. Och inte är några offer eller gjort abort lättvindigt (som en del menar är mer regel än undantag).

Så läs för sjutton!

Bra med abortberättelser!

Mer sådant här behövs! Alltså fler kvinnor som öppet berättar om sin/a abort/er.

Något som är speciellt intressant är att artikeln illustreras av en bild på en leende kvinna. Vi på bloggen inser att en oönskad graviditet och en abort kan medföra alla möjliga känslor, från sorg till glädje, såväl komplicerade som okomplicerade känslor, och allt är givetvis lika normalt. Dessvärre finns det en tendens i mainstream media att bara ta upp negativa erfarenheter av abort. Därför är det så intressant att läsa en krönika som denna -som visserligen poängterar att aborten var jobbig (vilket medicinskt ingrepp är inte det?) men att det ändå var rätt beslut.

Personligen skulle jag gärna se att samtalsklimatet kring abort blev öppnare, att kvinnor vågade prata om sina aborter och dela med sig av sina erfarenheter. Att få läsa berättelser som den här eller de som finns samlade på imnotsorry.net är ett steg på vägen mot en sådan öppenhet.

Påven ändrar sig i abortfrågan

Vi på bloggen har ju tidigare skrivit lite elakt om Katolska Kyrkan och dess hållning i abortfrågan. Nu verkar det dock som att vi får krypa till korset och be om ursäkt för våra hårda ord ty enligt en artikel i den mycket pålitliga nättidningen The Onion så har nämligen Påven himself bytt åsikt. Abort ska inte längre ses som en stor grej, i alla fall i situationer som när moderns liv är i fara eller när någon är för gammal för att bli far…

Som grädde på moset har Påven ändrat åsikt om onani! Han säger nu att en sådan akt kan förhindra att någon rusar ut mitt i natten, hoppar in i ett inglasat fordon och åker till närmsta bar.

Iväg med er nu och läs artikeln själva!

Känslor efter adoption

Många abortmotståndare lägger ned mycket energi på att prata om hur skadligt abort är för kvinnor och att man kan få långvariga psykiska problem efteråt. Ja till Livet har en ganska utförlig sida om det på sin hemsida och de skriver ibland om det på sin blogg.

Däremot så lägger Ja till Livet, och även andra abortmotståndare givetvis, ofta fram adoptions som ett bra alternativ. Se till exempel förra inlägget på bloggen där Ja till Livets nya ordförange talade sig varm om ett adoptionscentrum, men inte med ett ord nämnde hur informationen till de kvinnor som övervägen adoption skulle se ut. Se till också föreningen Livlinans hemsida. Under rubriken Abort kan man läsa en utförlig beskrivning om de problem, både fysiska och psykiska en abort kan leda till (däremot nämns inget om hur vanliga tex. infektioner som leder till sterilitet eller skador på livmodershalsen är, ej heller hur vanliga de psykiska problemen är). Under rubriken Adoption konstateras snabbt att adoption innebär en stor sorg men också mod och osjälviskhet. Sedan följer en lång beskrivning om att adoptioner inte görs på samma sätt som förr, att man som mamma har inblick i processen, att man kan ändra sig efter att barnet har fötts och att adoption är ett ansvarsfullt och moget val. Ingenting nämns om några problem, varken fysiska men av fortsatt graviditet  eller om känslomässiga problem efter adoptionen, bara att adoption ger ”både dig och ditt barn en bra framtid”.

Men hur mår egentligen kvinnor efter att ha adopterat bort ett barn? På den feministiska bloggen Shakesville (http://shakespearessister.blogspot.com) skrev härom veckan en gästbloggare om sina erfarenheter från både abort och adoption:

I have given a baby up for adoption, and I have had an abortion, and while anecdotes are not evidence, I can assert that abortions may or may not cause depression – it certainly did not in me, apart from briefly mourning the path not taken – but adoption? That is an entirely different matter. I don’t doubt that there are women who were fine after adoption, and there is emphatically nothing wrong with that or with them; but I want to point out that if we’re going to have a seemingly neverending discussion about the sorrow and remorse caused by abortion, then it is about goddamn time that we hear from birth mothers too.

Believe me when I say that of the two choices, it was adoption that nearly destroyed me – and it never ends. The only comparison I have is the death of a loved one. The pain retreats, maybe fades, but it comes right back if I poke at it.

Det är jobbig läsning, men det är ett viktigt ämne. Visst är det viktigt att vi vågar tala om de negativa känslorna många (men långt ifrån alla!) får efter en abort men det är viktigt att komma ihåg att andra alternativ kan vara minst lika smärtsamma. Ibland kan abort, hur smärtsamt och jobbigt det än må vara, fortfarande vara det minst jobbiga.

Ny ordförande i Ja till Livet

Ja till Livet har fått en ny ordförande, nämligen kristdemokraten Gunilla Gomér. Spännande att se en kvinna på posten som ordförande! Kanske försöker Ja till Livet leva upp till sitt valspråk För kvinnan, För barnet?

I en intervju på Ja till Livets blogg säger Gomér att hon vill se fler reella alternativ till abort, tex att man inte ska utgå ifrån att abort är bästa lösningen bara för att det rör sig om en ung kvinna och att ingen ska tvingas till abort av ekonomiska skäl. Dessutom så ska det ses som okej att föda sitt barn även om den sociala och ekonomiska situationen inte är den bästa. Detta är givetvis bra. Som vi har konstaterat tidigare, abort ska vara ett fritt val både ur ett lagligt och socialt perspektiv.

Vidare vill Gomér ge information om att man kan må dåligt psykiskt och fysiskt efter en abort samt ”adekvat information om vad ett ingrepp som abort innebär”. Hon vill också se en satsning på adoption som alternativ och bland annat starta ett adoptionscentrum. Ifall man ska få information om att man även ofta mår dåligt efter att ha lämnat bort ett barn framgår inte. Ej heller om man ska få ”adekvat information” om fysiska och psykiska risker med fortsatt graviditet överhuvudtaget.

Sedan följer ett stycke om att flickor (min kursivering) måste ges stöd att säga nej till sex och lära sig att det är okej att vänta . Vad pojkar ska lära sig, om de ska lära sig något alls, är däremot oklart.

Som en liten lustig avslutning vill jag bara nämna följande. På sin blogg (www.gunillagomer.com) skriver Ja till Livets nya ordförande såhär:

 I en tid en tid då starka röster skriker att inte kön skall spela någon roll firar vi fortfarande kvinnodagen. Motsägelsefullt!

För det kan väl aldrig vara så att vi firar kvinnodagen som en påminnelse om att även om kön inte skall spela roll desvärre gör det?!

Serieabortister – finns dom?

Ofta i diskussioner om rätten till abort så kommer det upp ett argument om att det finns kvinnor som upprepat använder abort som preventivmedel, jag tänkte titta lite på det här argumentet och förklara varför jag varken vill erkänna det som ett legitimt argument eller fördöma de kvinnor som det skulle handla om. Det sista brukar skapa indignation; speciellt hos den som ställer upp argumentet, men även hos andra som dras in i debatten.

Det här argumentet brukar ofta formuleras i stil med ”det finns kvinnor/tjejer som om och om igen knullar runt och gör abort”, redan här så har man valt att medvetet eller omedvetet använda sig av fördom om kvinnors rätt till att styra sin sexualitet – en kvinna som ”knullar runt” är en ”slampa”, och därför lite enklare att fördöma.

Varför anser jag då att det här inte är ett legitimt argument i en diskussion om fri abort? Det är enkelt att skapa en känsla av obehag hos folk genom att måla upp en bild av kvinnor som om och om igen gör aborter, denna obehagskänsla kan man sedan använda för att skapa opinion mot alla aborter. Argumentet används alltså ofta som ett moraliskt slagträ för att angripa aborträtten i stort, dock kan man rätt enkelt se med exempelvis Socialstyrelsens abortstatistik att  antalet kvinnor som genomgått flera aborter är försvinnande litet.

2007

Totalt antal aborter	Aborter / 1000 kvinnor
1	13.0
2	5.0
3	1.7
4	0.6
5	0.2
6	0.1
7	0.0

Mängden kvinnor som gör abort mer än en eller max två gånger är alltså en försvinnande liten del av det totala antalet kvinnor som potentiellt berörs av en förändring i abortlagstiftningen. Statistiken ger oss inte orsaker till aborterna så vi vet inte om det här lilla antalet kvinnor gör abort av speciella medicinsk skäl eller bara pga oönskade graviditeter, utan allt vi kan konstatera är att de är så få att det inte går att använda dem som riktmärke i en diskussion om den allmänna rätten till fri abort.

När det gäller det moraliska fördömmandet som mina motståndare ofta kräver så avstår jag från det för att jag inte kan veta vad som är de faktiska orsakerna till flera aborter, det är lätt att hävda att aborter används som preventivmedel, och hänvisa till en anekdot om att man allt vet någon som gjort så, men det enda vi faktiskt vet är att den absoluta majoriteten av kvinnorna inte agerar på det sättet och att det kan finnas andra skäl. Jag väljer helt enkelt att inte sätta mig till doms över något som jag inte vet orsaken till.

Lite uppdateringar och glada nyheter

Katolska kyrkan har krupit till korset när det gäller fallet med den nioåriga flickan i Brasilien. Den brasilianska biskopskonferensen går nu emot ärkebiskop Jose Cardoso Sobrinho och häver banlysningen av flickans mor och läkarna som utförde aborten och därmed räddade flickans liv. En inte allt för vågad gissning är att den massiva kritiken spelade viss roll i beslutet…

Katolska kyrkan fortsätter dock att vara motståndare till abort, preventivmedel, homosexuellas rättigheter (homosexuella förhållanden orsakar dock sällan några aborter…) och för att få sitta i kyrkans ledning krävs det att man har snopp, testiklar och y-kromsom.

En glad nyhet är att Facebook-gruppen RÖTT KORT VATIKANEN i skrivandets stund 11 220 medlemmar (den stardades för en vecka sedan!). Det finns med andra ord många människor där ute som har tröttnat på katolska kyrkans fundamentalism.

När kvinnans liv är i fara (eller Män som hatar kvinnor del två)

I förra inlägget kommenterade vi kvinnohatet (eller snarare flickhatet) hos Katolska Kyrkan nu även kallad Kyrkan för Män som Hatar Kvinnor  som hellre ville se en nioårig flicka död än att hon fick en abort utförd.

Katolska Kyrkans officiella ståndpunkt är att abort är tillåtet i de fall då kvinnans liv direkt är i fara av graviditeten. Detta innebär att graviditeten får avslutas tex. om kvinnan drabbas av utomkvedshavandeskap. Hon har också rätt till cancerbehandling, även om behandlingen för med sig att fostret dör. I verkligheten frångår dock kyrkan alltsom oftast detta. Förutom fallet med den nioåriga brasilianska flickan så ha katolska kyrkan varit med om att driva igenom abortlagen i Nicaragua som förbjuder abort -tom då kvinnans liv är i fara. Denna lag ledde bara några veckor efter sitt genomförande till att Yasmina Bojorge dog på operationsbordet, eftersom läkarna av rädsla för fängelse inte vågade hjälpa henne. Ett år senare hade minst 80 kvinnor gått liknande öden till mötes. Dessutom har lagen fört med sig att kvinnor inte vågar söka läkarhjälp då de drabbas av komplikationer under graviditeten av rädsla för att anklags för att ha gjort abort.  Påven har dock hyllat Nicaraguas abortlagstiftning för att den värnar livet.

Ett annat exempel är Martha Solay Gonzales, en Colombiansk kvinna som förvägrades rätten till då en cancertumör upptäcktes i samma veva som hon blev gravid. Myndigheterna i det katolska Colombia förvägrade henne den abort som var nödvändig för att behandling skulle kunna påbörjas, och Martha tvingades göra sina fyra barn moderslösa.

Ett tredje fall är Gianna Beretta Molla. När hon var gravid i andra månaden upptäcktes en tumör i livmodern. Om inte tumören togs bort riskerade hon att dö. För att tumören skulle kunna tas bort måste dock graviditeten avbrytas. Som rik, utbildad kvinnan hade Gianna Beretta Molla dock  tillgång till de val både Yasmina Borjorge och Martha Solay Gonzalez saknade. Hon valde att inte försöka avlägsna tumören utan att fortsätta graviditeten och göra sina tidigare barn moderslösa. Hon är idag helgonförklarad. Yasmina Borjorge och Martha Solay Gonzales, som ville leva och fortsätta vara mammor till sina barn är bortglömda av katolska kyrkan medan Gianna hyllas som en förebild för mödrar…(Det måste vara något allvarligt fel på mig som föredrar att ha min mamma i livet.)

En bra kvinna är tydligen en död kvinna i vissa kretsar.